Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRHALA förha4la l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förha´la Weste; förhàla Dalin), v.1 -ade. vbalsbst. -AN (†, i bet. II, GR 1: 322 (1524), HH XXI. 1: 221 (1712)), -ANDE (i bet. II förr äv. konkretare: dröjsmål, tidsutdräkt, OxBr. 3: 247 (1631), Schultze Ordb. 1714 (c. 1755)), -ELSE (†, i bet. II, Helsingius L 1 a (1587)), -ING (se FÖRHALNING), -NING (se d. o.); -ARE
Ordformer
(tillf., i bet. II, Serenius Uu 4 a (1734), Schulthess (1885)).
Etymologi
[fsv. forhala (i bet. II); jfr d. forhale (i bet. II, III). Ordet motsvarar i bet. I mnt. vorhalen, taga igen (skada o. d. på ngn), hämnas (på ngn), anfalla (ngn); i bet. III är ordet lånat av nt. l. holl. verhalen, ”förhala” (jfr t. verholen). Bet. II anses vanl. vara på nordisk botten utvecklad ur III. Häremot talar emellertid, att såväl i sv. som i d. den senare bet. är uppvisad först långt senare än den förra; trol. har därför äv. den bildl. anv. ”draga ut på (ngt)” o. d. sin förebild redan i (m)nt., ehuru där icke uppvisad]
I. (†) angripa, anfalla, (söka) tillfoga (ngn) skada, förgöra (ngn). The, som mig utan skäl förfölia och förhala. Rosenfeldt Vitt. 120 (c. 1690); efter Psalt. 69: 5 (Bib. 1541: förfölia och förderffua).
II. fördröja, uppskjuta, försinka; vänta, dröja.
a) tr.
α) draga ut på tiden med (ngt), försinka, fördröja, uppskjuta, dröja med (ngt); numera i sht: (under varjehanda förevändningar) söka i det längsta undvika l. uppskjuta avgörandet av (en sak), (med fagra löften o. d.) uppehålla (en sak). Han sökte förhala avgörandet i det oändliga. GR 3: 338 (1526). Giff i frå tigh godh swar förhalendis saken thet beste tw kantt med lempelig ord. Därs. 6: 245 (1529). Om intet annat förhalar Freds-tractaten. Nordberg C12 1: 416 (1740). Att han ej .. velat förhala diskussionen. GHT 1895, nr 220 B, s. 2. Genom allehanda invändningar och förfrågningar förhalade (tsaren) förhandlingarna med Danmark. Hjärne K12 69 (1902). — i numera obr. uttr. Ath the forhale them bethalningen på någen tiidh. GR 11: 98 (1536). Gud skäncker ei sit straff, fast han kan thet förhala. Kolmodin QvSp. 1: 438 (1732). En lön, som ej (är) förlorad, fast förhalad. Leopold 2: 300 (1812, 1815).
β) (†) låta (ngn) vänta; uppehålla (ngn, under förevändningar l. med fagra löften o. d.); fördröja, försena (ngn); äv.: uppskjuta med avgörandet av (ngns) sak o. d. Huru lenge förhalar tu wåra siel? Sägh oss frij om tw äst Christus? Joh. 10: 24 (NT 1526; Bib. 1917: vill du hålla oss i ovisshet). Tå Felix thetta hörde, förhaladhe han them. Apg. 24: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: uppsköt målet). (Hans gäldenärer) förhale honom tijdt frå tijdt. GR 16: 544 (1544). Lybecker 164 (c. 1715). Års- eller termin-flyttningen .. kan omöjligen ske, utan att somlige förhalas, andra brådstörtas. CJLAlmqvist i Skandia 3: 97 (1834). — övergående i bet.: bedraga (ngn). See grant til at tu icke warder förhalat mz then rösten. OPetri 2Post. 54 b (1530). 2Mos. 8: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: handla svikligt).
γ) med avs. på tid: draga ut på, låta förgå (utan att en sak bringas till slut l. avgörande o. d.), försumma; förr äv. allmännare: fördriva, förspilla; äv. i pass. med intr. bet. Förhala en dyrbar tid. GR 10: 236 (1535). (De kejserliga vilja underhandla) allenast att förhala tiden. RARP 1: 135 (1630). The som ther (dvs. i S:t James park) medh snack så mången stund förhala. Spegel ÖPar. 13 (1705). Förhalas tiden (innan läkarhjälp sökes), bli plågorna än värre. Löwegren Hippokr. 2: 379 (1910).
b) intr.
α) dröja, vänta, uppskjuta, draga ut på tiden (med ngt l. med att göra ngt); numera bl. (föga br.) med bestämning inledd av prep. med; förr äv. med inf. l. abs.; förr äv. opers. i pass. Thet tagher ey lagh, / lenger her med förhala. Ps. 1536, s. 16. Aldenstundh icke är rådeligitt, dedt .. längre förhahles medh den Frantzösische uttskickades depesche. RP 6: 22 (1636). Up up min siäl! och ingaledz förhala, / För Herren Gud dit löfte at betala. Brenner Dikt. 1: 13 (1713). (Sv.) Låt oss ej förhala (lat.) ne cunctemur. Cavallin (1875). Låt oss vidare ej med vår resa förhala. Lagerlöf HomOd. 21 (1908).
β) (†) med personbestämning inledd av prep. med, = a β. (Gud) holler thz han haffwer mich loffwat, ää huru lenge han fördröyer och förhalar medh mich. OPetri MenFall D 8 b (1526). Svart G1 32 (1561). (Sv.) Förhala med enom, (t.) einen aufhalten. Lind (1749).
γ) (†) dröja, stanna, fördröja sig (på ett ställe o. d.). Gevaliensis Jos. 43 (1601). Då will iagh ey länger här förhala, / Wthan mz hast till Pyramum gåå. Asteropherus 37 (1609).
δ) (†) med sakligt subj.: dröja (att inträffa l. gå i fullbordan o. d.), låta vänta på sig. At Spådomen (om Kristus’ sista tillkommelse) .. förhalar. Kempe Krigzpersp. 135 (1664).
III. sjöt. o. tekn.
a) sjöt. medelst fastgjorda trossar l. kablar l. med bogsering förflytta (ett fartyg) kortare sträckor; refl., om fartygsbefälhavare o. d.: låta förhala sitt (l. sina) fartyg (från en plats till en annan); äv. tekn. i utvidgad anv.: förflytta (transportvagn o. d.) medelst (linor o.) vinsch. Triewald Konst. 71 (1734). Sedan natt och dag arbetats, at genom isen förhala fartygen på flott vatten. KrigVAH 1818—21, s. 94. Ehrensvärd (hade) redan tidigt på morgonen förhalat sig upp mot den västra ryska eskadern. Warburg Ehrensvärd 268 (1893). Där en mera sällsynt flyttning af kabeltransportören förekommer, förhalas tornvagnarne medels taljor och handvinchar. TT 1902, M. s. 146. VFl. 1908, s. 109.
b) sjöt. utan obj.: värkställa förhalning (se a) av ett fartyg, förflytta (sig o.) sitt fartyg medelst förhalning; om fartyg: bliva förhalad (till ett ställe o. d.). Tornquist Utk. 2: 10 (1788). För att med mera kraft kunna beskjuta Aspö-eskadern, hade vi förhalat något mera vestvart. Trolle Sjöoff. 2: 270 (1870). Ångaren (kunde) i tisdags .. förhala från Södra varfvet till Stadsgården. SD 1899, nr 105, s. 4.
Särsk. förb.: FÖRHALA BORT. (†) till II a γ: förhala (tiden för ngn). GR 28: 458 (1558).

 

Spalt F 2730 band 9, 1927

Webbansvarig