Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRGYLLARE förjyl4are l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr d. förgylder, t. vergolder]
vbalsbst. till FÖRGYLLA 1; särsk. om person som har förgyllning (av ngt visst slag av föremål) till yrke. Risingh Kiöph. 96 (1669). VLitt. 3: 538 (1902). — jfr HAND-FÖRGYLLARE m. fl.
Ssgr: FÖRGYLLAR-, äv. FÖRGYLLARE-ARBETE~020, äv. ~200. KatalIndUtstSthm 1897, s. 74. —
-DYNA. bokb. gulddyna. Nemnich Waarenlex. 90 (1797). (Till bladmetallens påläggning) behöfver man den s. k. förgyllardynan, en dyna af en med läder öfverdragen trälapp fyld med bomull och infattad med pergament. AHB 131: 123 (1887). —
-KNIV. bokb. guldkniv, förgyllningskniv. Weste (1807). Tulltaxa 1911, s. 291. —
-VAX. handtv. (Önskas vid brännförgyllning) en mera rödaktig färg, så öfverdrages föremålet efter qvicksilfrets aflägsnande med .. förgyllarevax (en blandning af spanskgröna, alun, bolus .. och vax). NF 5: 680 (1882). —
-VÄRKSTAD~20 l. ~02. Almroth Karmarsch 504 (1839).

 

Spalt F 2711 band 9, 1927

Webbansvarig