| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄRGIG fær3jig2, adj.; adv. -T.
1) (i sht i fackspr.; jfr anm. under FÄRGA, v.1 1 d) till FÄRG, sbst.1 1: som icke är vit l. svart, färgad (se FÄRGA, v.1 1 d); särsk. konst. som har l. lyser i (kraftiga, livliga) färger. Bifrosts höga bro / Med färgig båge. Geijer I. 3: 220 (1812). Törnebohm Min. 36 (1887). En tid .. målar färglöst — en tid .. färgigt. Bergh Konst 6 (1886, 1908). TT 1897, B. s. 74. Preussiskt blått .. är .. icke att .. rekommendera (vid akvarellmålning), då den på grund af sin intensiva styrka lätt kommer akvarellen att se färgig ut. Nyblom Akvarellm. 37 (1910); jfr 2.
2) till FÄRG, sbst.1 2: nedsmord med färg. Sahlstedt (1773). Almqvist Mål. 112 (1840). Östergren (1923).
Spalt F 2174 band 9, 1926