Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FYSHARMONIKA fy1sharmω4nika l. fys1-, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr stavat phys-)
Etymologi
[av t. physharmonika, en ssg av gr. φῦσα, bälg, o. HARMONIKA]
1) (förr) i sht mus. ett 1818 av österrikaren Anton Häckel konstruerat bälginstrument med metalltungor o. tangenter, en äldre form av harmonium. GWennerberg (1854) hos Taube Wennerbg 2: 190. Harmonium eller Fysharmonika. SFS 1863, nr 66, s. 19. Därs. 23.
2) mus. i orgel, benämning på en ytterst mjuk tungstämma med inslående tungor (o. i regeln utan egentliga pipor). Drake Töpfer 132 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 117 (1912).

 

Spalt F 1923 band 9, 1926

Webbansvarig