Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FNURR fnur4, r. l. m. (f. ÖoL (1852)) ((†) n. Wecksell SDikt. 248 (1861)); best. -en l. -n; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. fnurr; jfr sv.:dial. fnurka, intrassla, ävensom nor. fnurteleg, vresig, stött; jfr FNURR, adj., FNURRA sbst. o. v., FNURRIG]
1) (numera knappast br. utom i Finl.) = FNURRA, sbst. Topelius Dram. 189 (1853). Det var väl någon fnurr på kärlekstrån, kan jag tänka. Carlén Köpm. 1: 60 (1860). Dens. Skuggsp. 2: 132 (1865). särsk. i uttr. på fnurr, på sned (eg.: i olag); numera bl. (i Finl., vard.) i bildl. anv. Med .. hufvudet på fnurr. Sturzenbecker 4: 202 (1862). Hör nu fru Stjernfelt, — är det på fnurr med baron Fredrik nu — hva? Tavaststjerna Aff. 189 (1890).
2) misshumör; numera bl. (i Finl., vard.) i uttr. vara på fnurr l. på fnurrn, vara vresig. Skall jag beröfva mig för min Morbrors fnurr ett oskyldigt nöje. JGOxenstierna Dagb. 86 (1770). (Hälsan) är journalier: i ögonblicket / Får hon en fnurr och lemnar oss i sticket. Sehlstedt 5: 106 (c. 1870). FoU 15: 44 (1902).
3) (†) vresig min, grimas, snörpning på munnen. Kaptenen .. tog pipan ur munnen med en fnurr öfver ansigtet och blåste ut en lång rök. Almqvist Skälln. 25 (1838). Dens. Smar. 51 (1845). Jolin Barnhusb. 177 (1849).

 

Spalt F 1010 band 8, 1925

Webbansvarig