Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLÄNGA fläŋ3a2, i bet. 3 i södra o. västra Sv. äv. 40, i bet. 1, 2 r. l. f., i bet. 3 f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(flängia (-e-) 15911681. flänga 1885 osv.)
Etymologi
[till FLÄNGA, v.]
1) (i sht i södra Sv., föga br.) motsv. FLÄNGA, v. 1: (nedhängande) lösriven flaga l. slamsa (av ngt). Dessa landskapstapeter, som nu, förderfvade af fukt, hängde i stora flängor, hade på sin tid varit dyrbara. Benedictsson Peng. 176 (1885). Ossian-Nilsson Tidsd. 33 (1916).
2) (i sht i södra Sv., föga br.) motsv. FLÄNGA, v. 2: (långsträckt l. utdragen) reva l. skåra (i ngt). Verelius 247 (1681). En af stånghästarne hade fått en flänga i bröstet. SDS 1898, nr 92, s. 2. Nyblom Minn. 2—3: 71 (1904).
3) (vard., föga br.) motsv. FLÄNGA, v. 5: flicka som flänger omkring, yrhätta. Hon .. lopp .. om kring såsom andre wilde Flengior och Rasahättor pläga göra. Lælius Jungf. G 6 a (1591).

 

Spalt F 978 band 8, 1925

Webbansvarig