Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJÄLLIG, adj. -are; förr äv. FJÄLLOT.
Ordformer
(-ig Linc. (1640) osv.; -ug Rudbeck Atl. 4: 62 (1702); -og Dähnert 288 (1746). -ot Schroderus Comenius 164 (1639: fiellotta, pl.), Serenius Ccc 1 b (1734))
Etymologi
[avledn. av FJÄLL, sbst.2]
1) försedd l. betäckt l. beklädd med fjäll (se d. o. 1 o. 2, särsk. 2 c). Fjällig bläcksvamp (Coprinus comatus Fr.). The fiellotta (fiskarna) yngia leffwande vngar. Schroderus Comenius 164 (1639). Örter med en .. fjällig jordstam. LfF 1899, s. 188. En enkel träkyrka med fjälligt tak. Sandström NatArb. 2: 125 (1910). — jfr BRUN-, FIN-, GROV-, HÅRD-, SMAL-, STOR-FJÄLLIG m. fl.
2) som har sönderspruckit till o. bildar fjäll (se d. o. 2); om hud o. d.: som avstötes l. avfaller i form av fjäll (se d. o. 2 a). Fjällig hud. Den fjelliga barken på Tall och Gran. VetAH 1810, s. 70. Ett gulgrått, fjälligt utslag. Ribbing BarnFostr. 45 (1892).
3) (i fackspr.) om mineral: som består av l. låter klyva sig i fjäll (se d. o. 2 d); äv. om strukturen hos så beskaffat mineral. Wallerius Min. 131 (1747). Fjällig grafit. JernkA 1890, s. 124. Kaolin .. har fjällig struktur. LAHT 1911, s. 143.
4) (mindre br.) fjällik, fjälliknande. Fjälliga kristaller. Berzelius Kemi 1: 405 (1808). Spridda, fjälliga små moln. Hallström Sparfv. 194 (1903).
Avledn.: FJÄLLIGHET, r. l. f. särsk. till 1; stundom konkretare. Nordforss (1805). VetAH 1810, s. 244.

 

Spalt F 696 band 8, 1924

Webbansvarig