Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINSK fin4sk, adj. -are (gradf. dock föga br.). adv. -T.
Ordformer
(findsk 1554. finsch 16341656. finst(h) n. sg. 15631642)
Etymologi
[fsv. finsker]
adj. till FINNE, sbst.3, o. FINLAND: som är finne; som består av finnar; som tillhör l. utmärker l. härstammar från l. har avseende på osv. finnar l. Finland (l. det språk som talas av finnarna); jfr FINLÄNDSK. Ett finskt landskap. Finska Karelen. På finskt område. Finska viken. Finska krigen 1741—43, 1788—90 och 1808—09, om de under dessa år huvudsakligen i Finl. förda krigen mellan Sv. o. Ryssland. Finska medborgare. Finsk konst, litteratur. Finska litteratursällskapet. Finska tidningar, dels (dock aldrig i Finl.) om tidningar tryckta i Finl., dels om finskspråkiga tidningar. Finsk tidskrift, titel på en sedan 1876 i Finl. utgiven svenskspråkig tidskrift behandlande vitterhet, vetenskap, konst o. politik. Finska kyrkan i Stockholm. Finsk bastu, se BADSTUGA 2. GR 1: 119 (1523). Then Finske adelen. Svart G1 74 (1561). Såsom det Finska Språket swårligen uthan förwändning fremmande ordh och nampn uthsäija kan. Landsm. XVII. 3: 13 (1672). Poike sägs wara it Finskt ord. Spegel 349 (1712). En obegränsad handlingslust, som framträdde med finsk envishet och ihärdighet. Nyblom i 3SAH 16: 155 (1901). — jfr KÄRN-, UR-FINSK m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. hava ett finskt huvud, vara tjurskallig; jfr FINN-HUVUD. Män det han eliest hafver ett finskt hufudh ähr intitt uthan; jagh håppas, han skall nu bättre comportera sigh. OxBr. 8: 396 (1643).
b) om åtskilliga från Finl. kommande l. för Finland l. finsk befolkning utmärkande varor, djurraser m. m. Finska hästen. Finska gædder och osthar. GR 4: 31 (1527). Finsth lerefftt .. 40 alnar. BtFinlH 4: 205 (1563). Finska säng täcken aff goldt och swart. VDAkt. 1676, s. 338. De ”finska bladerna” — en från Finland införd eller .. insmugglad .. tobakssort, hvilken .. utgöres af de hela torkade bladen af vanlig s. k. bondtobak. Heurgren Polc. 33 (1892). — särsk. (†) i uttr. finsk lura, ett slags öl. Finska Luran är tjock och nästan mjölk-färgad, kokas med glödgade stenar ..: dock är denne dryck nu nästan obekant i Finland, och brukas endast på Ösel och i några Ryska orter. VetAH 1763, s. 58.
c) i vissa växtnamn: (numera föga br.) finsk ingefära, växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench (med rot av brännande smak), mossrot. Tillandz B 1 a (1683). Hahnsson (1888). — (†) finskt höfrö l. finska höfröet, benämning på (olika arter av) växtsläktet Epilobium Dill.; särsk. om arten Epilobium angustifolium Lin. Alm.(Ld) 1774, s. 40. HushJourn. 1779, nov. s. 6. finsk oxel l. rönn, oxeln Sorbus fennica Fr., oxelrönn, suroxel; jfr FINN-OXEL. Nyman VäxtNatH 2: 47 (1868). Lindman NordFl. 3: 216 (1903).
d) språkv. i utvidgad anv., om (vart särskilt språk av) en viss finsk-ugrisk språkgrupp, vartill räknas bl. a. finskan, karelskan, estniskan o. liviskan; stundom användt för: finsk-ugrisk. Schiller SvSpr. 6 (1859). Då ju estniskan i likhet med öfriga finska språk alldeles saknar genus. EHTegnér i 3SAH 6: 311 (1891). 2NF 8: 378 (1907). — jfr SAM-, UR-, ÖSTERSJÖ-FINSK.
e) (†) i substantivisk anv., om finne l. finländare. The svenske och finske, som i Räffle sittie. GR 21: 31 (1550). H: Mauritz Hoorn, H: Jöns Kurk och andre Finsche af Adell. RARP 2: 68 (1634). Linné Diet. 1: 32 (c. 1750).
Ssgr (ofta, särsk. då senare ssgsleden utgöres av ett folknamn o. d., skrivna i två ord med bindestreck emellan): A: FINSK-FINNE, m.||ig. (tillf.) finländare av finsk ras. Siwertz Eld. 350 (1916).
-FINSK. jfr -FINNE. Den .. så mycket försummade finsk-finska stammens utvecklingsintressen. Aho Soldan 413 (i handl. fr. 1878).
-FÖDD, p. adj. född i Finl.; numera i sht (i Finl. uteslutande) om person av finsk ras. Jacob Frese, en ung finskfödd tjänsteman. Wrangel Frihetst. 265 (1895).
(jfr b slutet) -LURA, f.? (†) (De finnas) Som gåå så rusige, så rasotte och glade, / At man tor tänkia the Finsk-Lura drukkit hade. Spegel GV 238 (1685).
-SINNAD, p. adj. (finskt- 18931901) som hyser sympati för finnarna (ss. ras) l. har fennomanska tänkesätt; särsk. om sv. finländare. WoJ (1891). Afgjordt finsksinnad. FinBiogrHb. 805 (1898).
-SPRÅKIG, ngn gg -SPRÅKLIG. som har finskan till språk. NF 4: 1132 (1881). Det finskspråkiga området i Norrbotten. Nordenstreng EurMänRas. 101 (1917).
-SVENSK, adj. finsk o. svensk; äv. (nästan bl. i Sv.): finlandssvensk (se d. o. 1), som tillhör l. utmärker l. talas av osv. finlandssvenskarna. Runebergs språk .. liknar .. de flesta finsk-svenska skalders språk. Söderhjelm Runebg 2: 529 (1906). En särskild finländsk (”finsk-svensk”) form af svenskt riksspråk. Noreen VS 1: 94 (1903).
-TALANDE, p. adj. som talar finska; som har finska till modersmål; jfr FINSKA-TALANDE. Retzius FinKran. 154 (1878).
-UGRISK. språkv. som tillhör l. gäller osv. en viss språkfamilj, vartill bl. a. räknas finskan, lapskan o. ungerskan; som består av dylika språk. Finsk-ugriska språk. Den finskugriska språkfamiljen. Finsk-ugrisk språkvetenskap. Öfversikt af den Finsk Ugriska språkforskningens historia. Donner (1872; boktitel).
B († utom i -VÄVNAD): FINSKE-SKUTA. (†) finnskuta. Finskeskuterne förhollis ifrå vpstäderne widh Stocholm. GR 7: 132 (1530).
-VÄVNAD. textil. finnvävnad. PrHb. 2: 459 (1887). SD(L) 1901, nr 85, s. 3.
C (föga br.): FINSKT-SINNAD, se A.
Avledn.: FINSKA, FINSKHET, se dessa ord.
FINSKILIG, adj. (†) finsk(språkig). Warde och månge swenske personer satte för häredshöfdingar ibland finskiligt folch, the och icke heller kunne förstå fiinske målet rätt. FinBiogrHb. 1375 (cit. fr. 1602).

 

Spalt F 606 band 8, 1924

Webbansvarig