fiffikus | SAOB

Publicerad 1924

FIFFIKUS fif4ikus, äv. 302, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.

Etymologi

[jfr d. fiffikus, efter t. pfiffikus, (med lat. ändelse) till pfiffig (se FIFFIG)]

(vard.) fiffig person. ÖgCorr. 1854, nr 79, s. 3. Bror är en fiffikus. Topelius Vint. I. 2: 350 (1860, 1880). Hedin 1Varn. 58 (1912).

Spalt F 506 band 8, 1924

Webbansvarig