Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FARRE, m.; best. -en.
Ordformer
(fare Helsingius G g 4 a (1587). farre 1555—1756)
Etymologi
[sv. dial. farre, far, sannol. kortform av FARGALT (jfr sv. dial. farg, farke i samma bet.). Jfr dock isl. farri, mnt. varre, verre, feng. fearr, fht. farro, alla med bet. ”tjur”]
(†) fargalt. Två söör och 1 farre aff thet beste svineslag på Gripzholm. GR 25: 590 (1555). Brauner Bosk. 55 (1756). — jfr UNG-FARRE.
Ssg: FARR-GRIS. (†) galtgris. HushBibl. 1756, s. 805.

 

Spalt F 303 band 8, 1924

Webbansvarig