Publicerad 1921   Lämna synpunkter
FALLANDE fal3ande2, p. adj.
Etymologi
[eg. p. pr. av FALLA]
— särsk.
1) till FALLA II 1, i förb. fallande sjuka l. sot o. d., se FALLANDE-SJUKA osv.
2) (i sht i fackspr.) till FALLA III (5, 6, 7). — särsk.
a) om serie, skala, taxa o. d.: så beskaffad att varje följande tal (l. siffra l. term osv.) inom densamma är (absolut l. relativt) mindre än närmast föregående. Björling Alg. 2: 109 (1862; om aritmetisk progression). En tariff med fallande taxa, så beskaffad, att tillägget i pris för hvarje ökad mil ständigt minskas. TT 1893, Allm. nr 17, s. 2.
b) om ton l. tonskala: sjunkande, som rör sig från högre till lägre tonhöjd. Felde Ty. spr. 5 (1734). (Skåne-)dialekten (utmärker sig) genom fallande tonskala. NF 14: 1378 (1890).
c) språkv. med avs. på tryckförhållanden; om accent, diftong, versfot l. verstakt, rytm m. m.: så beskaffad att en starkare betonad del l. led (osv.) föregår en svagare betonad. Tullberg Sv. rättskr. 49 (1862). Fallande rhytm. Lidforss Ty. gram. 251 (1868). Fallande diftonger. J. A. Lundell i Verd. 1888, s. 62. Beckman Sv. spr. 265 (1904).
3) skeppsb. till FALLA V; om fartygsstäv: lutande på sådant sätt att den övre delen skjuter ut över den nedre; motsatt RAK o. UTSPRINGANDE. Witt Skeppsb. 19 (1857). 2 UB 9: 590 (1906).
Ssgr (till 1): FALLANDE-SIKTIG. (falland- Collin) (†) fallandesjuk. VDAkt. 1690, nr 398. Collin Ordl. (1847; under epileptisk). —
-SJUK. som lider av fallandesot (se d. o. 2). Kullberg Mem. 3: 14 (1836). —
-SJUKA. (förr ofta ss. skilda ord: (den) fallande sjuka(n), t. ex. GR 19: 193 (1548), Rydén Pontoppidan 476 (1766). fallande- OxBr. 5: 92 (1616) osv.; falland- Collin Ordl. (1847), Hagberg Shaksp. 12: 17 (1851; i vers)) [jfr d. (den) fallende syge l. sot, mnt. dat vallende ouel, t. die fallende sucht l. seuche l. krankheit, ä. eng. falling disease l. sickness, fr. le mal caduque, lat. morbus caducus, alla i bet. 2]
1) (†) apoplexi, slag. Then starcka fallande siwkan. B. Olavi 14 a (1578).
2) epilepsi, fallandesot. GR 19: 193 (1548). (Mistelten) är god för skott, slaag och fallande siukan. Rudbeck Atl. 2: 236 (1689). Svenson Sinnessjukv. 138 (1907). —
-SJUKDOM. (bl. uppvisat ss. skilda ord: (den) fallande sjukdom(en)) (†) fallandesjuka.
1) = -SJUKA 1. Then onde fallende siwkdomen. B. Olavi 15 b (1578).
2) = -SJUKA 2. ÄARäfst 107 (1596). VDAkt. 1722, nr 335. —
-SJUKLIG. (†) fallandesjuk. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 539 (1633). —
-SOT. (förr ofta ss. skilda ord: (den) fallande sot(en), t. ex. B. Olavi 14 a (1578), N. Rosén v. Rosenstein Alm. (Gbg) 1760, s. 28. fallande- VarR 15 (1538) osv.; fallan- Almqvist Amor. 165 (1822, 1839), Dens. Mål. 101 (1840); jfr Östergren (1920)) [fsv. fallandis sot, the fallande sot; jfr för övr. under -SJUKA]
1) (†) = -SJUKA 1.
2) = -SJUKA 2. VarR 15 (1538). Then som hafwer fallande soothen och ofta faller. O. Martini Läk. 47 (c. 1600). E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 377. särsk
a) (†) i förb. den lilla fallandesot(en), motsatt 1. B. Olavi 14 a (1578).
b) bildl.: ”kramp”, ”konvulsioner”. Huru .. snillet förvandlat sig til ursinnighet och fallandesot. Kellgren 3: 184 (1787). —
-SOTIG. (†) fallandesjuk. Linné Del. nat. 27 (1773).

 

Spalt F 190 band 8, 1921

Webbansvarig