FALBAND fa3l~ban2d, l. (numera sällan) FALLBAND fal3~, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr nor. falbaand, (förr) äv. faldbaand (fall-), t. fahlband (Hartmann Handwb. d. bergkunde (1859), ä. t. fallband (Dens. Conv.-lex. d. bergkunde (1840)), eng. fahlband. Benämningen synes hava uppkommit vid Kongsbergs silvergruvor i Norge. Den tidigast anträffade o. sannol. ursprungliga formen är fall- (jfr: Faller, Fall-Baand eller de ædle Baand, som … C. Deichmann i Skr. Vidensk. selsk. (Kbhn) 11: 155 (1777), De saakaldte Faldbaand. N. mag. f. naturvid. 1: 87 (1838)); jfr FALL V 3. Formen fa(h)l- synes bero på en senare (delvis kanske av invärkan från SALBAND befordrad) anslutning till t. fahl (se FAL, adj.2), föranledd av den smutsigt gula l. rödaktiga färg bärgarterna i fråga vid förvittring antaga]
