Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ESPLANAD äs1plana4d, r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. esplanade, efter sp. esplanada, av esplanar, göra jämn, av lat. explanare, av. ex, ut (se EX-), o. planus, jämn (se PLAN)]
1) befästn. öppen plats framför ett befästningsvärk, särsk. mellan ett citadells vall och den vidliggande staden. Den förtäckte wäghens bröstwärn och esplanade. Wärnskiöld Fort. C 1 a (1673). Sturtzenbecher IngLex. (1805). 2 NF (1907).
2) [benämningen föranledd därav att promenader ofta anlades på platser för de gamla esplanaderna (i bet. 1)] bred gata planterad med träd (ofta med plantering i midten mellan två körbanor); äv. om planteringen ensam. Storck Resa 88 (1811). (Gatureglerings-)Kommittén tänkte sig icke någon esplanad i Norra Humlegårdsgatan. Sthm 2: 239 (1897). ”Bulevarder”, ”avenyer”, ”esplanader” eller hur man nu vill benämna de stora trafikstråkvägarna i nutidens storstäder. 2 UB 1: 466 (1898). — jfr FÖRSTADS-ESPLANAD.
Ssgr: ESPLANAD-PLANTERING.
-TROTTOAR.

 

Spalt E 736 band 7, 1922

Webbansvarig