Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ESKAMOTERA äs1kamote4ra, äv. 01— (äs- l. es-), äv. -å- l. -ω-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av fr. escamoter, av ovisst urspr.]
Pfeiffer (1837).
1) (föga br.) gm taskspelarkonster l. på ett behändigt l. fiffigt sätt förflytta (ngt); bl. med adverbial: trolla (ngt ngnstädes hän, bort l. fram osv.); oftast bildl. Den store trollkarlen Dumas, som, när det gäller, eskamoterar en roman ur sitt intet. Kullberg Smål. 93 (1847). Topelius Tänkeb. 167 (c. 1895).
2) (knappast br.) på ett fiffigt l. bedrägligt sätt sätta sig i besittning av (ngt), bortsnappa. Hans plats om också icke hans embete intogs, ja eskamoterades .. af G. L. Frey 1850, s. 373. 2 NF (1907).
Särsk. förb.: ESKAMOTERA BORT10010 4, äv. 01—. (fullt br.) trolla bort; undansmussla. jfr BORT-ESKAMOTERA. Landsm. VI. 6: 56 (1888). Eskamotera bort fakta. Laurin Folkl. 217 (1915). —
ESKAMOTERA IN10010 4, äv. 01—. (knappast br.) medelst taskspelarkonster l. behändighet l. bedrägeri insmussla (ngt i ngt). Berzelius Kemi 3: 154 (1818).
Avledn.: ESKAMOTÖR, m. (föga br.) taskspelare. Pfeiffer (1837). Konstnären .. räknar på samma effekt som eskamotören. Estlander Konsth. 274 (1867). LoW (1889).

 

Spalt E 732 band 7, 1922

Webbansvarig