Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ERUPTION e1rupʃω4n l. er1(erupptschón Dalin), r. (f. Dalin (1850), WoJ (1891)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av lat. eruptio (-ōnis), vbalsbst. till erumpere, bryta (sig) ut]
1) geol. naturtilldragelse bestående i ett mer l. mindre våldsamt framträngande (uppkastande) av ämnen i l. under jordskorpan, vulkaniskt utbrott; äv. om likartad tilldragelse under markytan. Björnståhl Resa 1: 205 (1771). En synnerligen häftig, men kortvarig eruption, föregången av jordskalv och underjordiskt buller. Ramsay Geol. gr. 1: 107 (1912). jfr DIORIT-, GAS-, SLAM-ERUPTION m. fl. — särsk. bildl. Vår tids alla politiska eruptioner. Ridderstad Samvetet 3: 160 (1851). En våldsam eruption av de upplysningsidéer, som mognat under ett helt århundrade. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 17 (1918).
2) med. om förhållandet att en av utslag karakteriserad sjukdoms symtom börja visa sig; äv. konkretare: utslag. LittT 1795, s. 450. Huss Typhus 2 (1855).
Ssgr (i allm. till 1): ERUPTIONS-BOMB. vulkanisk bomb (se d. o. 2 a). Engström Häckl. 291 (1913).
-KRATER. krater; särsk. (†) motsatt: ”elevationskrater”. Bergstrand Geol. 34 (1859).
-KÄGLA. vulkankägla. 2 NF 32: 92 (1921). särsk. (†) motsatt: ”elevationskägla”. Lindström Geol. gr. 296 (1859).
-PRODUKT. Bergstrand Geol. 241 (1868).
(2) -STADIUM. 2 NF (1907).

 

Spalt E 728 band 7, 1922

Webbansvarig