Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EPIGRAM ep1igram4 l. e1p-, n.; best. -grammet; pl. = l. -grammer. Anm. Förr äv. i gr.-lat. form: epigramma, pl. -grammata (Warnmarck Epigr. (1688; i titeln)) l. -grammater (Arvidi 15, 137 (1651)).
Etymologi
[ytterst av lat. epigramma, gr. ἐπίγραμμα, urspr.: kort, ofta versifierad, inskrift på tempelskänker, gravvårdar m. m., till ἐπιγράφειν, av ἐπί, på (se EPI-), o. γράφειν, skriva; jfr EPIGRAF]
kort o. koncentrerad dikt (i nyare tid vanl. av satiriskt innehåll) som utmynnar i en poäng (”udd”). Schroderus JMCr. 34 (1620). Lät Epigrammet bita och roa. Celsius PVetA 1768, s. 22. Wirsén Dikt. 53 (1876).
Ssgr: EPIGRAM-DIKTARE. —
-DIKTNING. —
-FORM. —
-FÖRFATTARE.
Avledn.: EPIGRAMMATIKER, m.||ig. [jfr t. epigrammatiker] epigramdiktare. G. Dalin (1871). —
EPIGRAMMATISK, adj. kortfattad (o. uddig) som ett epigram, sammanträngd o. spetsig; äv. i utvidgad anv. om prosaframställning. Epigrammatiskt formade satser. Epigrammatisk stil. Kling Spectator T 3 a (1735). (J. G. Oxenstiernas) tanke .. (var) stundom nästan epigrammatiskt tillspetsad. Tegnér (WB) 3: 239 (1819). —
EPIGRAMMATIST, m.||ig. [jfr t. o. eng. epigrammatist, fr. epigrammatiste] (numera föga br.) epigramdiktare. Kling Spectator T 2 b (1735). Söderhjelm Tavaststjerna 24 (1900). —
EPIGRAMMIST, m.||ig. (†) epigramdiktare. SvLittFT 1834, sp. 257. Biogr. lex. 20: 238 (1852).

 

Spalt E 690 band 7, 1922

Webbansvarig