Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENTRÄTEN e3n~trä2ten, adj.; n. o. adv. -tet; -tne, -tna; -tnare.
Ordformer
(-trätten 1 Kor., VDAkt. 1682, nr 139)
Etymologi
[fsv. enthrättin, av EN, räkn. IX, o. thrättin, ihärdig, envis, samhörigt med TRÄTA, sbst. o. v.]
(numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat).
1) egensinnig, halsstarrig, envis (se d. o. 1); genstridig, trätlysten. 1 Kor. 11: 16 (NT 1526). Ther ock någhor wil wara eenträtten, och slett intet annat tillata eller gilla än thet honom effter hans eghet hoffuud synes. L. Petri Dial. om nattv. I 3 a (1562). Effter hon war så enträtten till att anhålla få wara hoos mig, vnde iag henne huus och födo. VDAkt. 1682, nr 139. Möller (1790).
2) ihållande, envis (se d. o. 2). En svår och enträten hufvud fluss. VDAkt. 1769, nr 635.
Avledn. (till 1): ENTRÄTENHET300~2 l. 3~200, r. l. f. (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) Widekindi KrigsH 799 (1671). Thomander 1: 771 (1856).
ENTRÄTING, m. (†) envis l. genstridig person. Hamarinus T. Bielke C 1 b (1647).

 

Spalt E 675 band 7, 1922

Webbansvarig