Publicerad 1918   Lämna synpunkter
EFTERSLÄPA äf3ter~slä2pa, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[till EFTFR- 2; jfr holl. nasleepen o. naslepen, t. nachschleppen]
— jfr SLÄPA EFTER.
1) [jfr motsv. anv. i t. samt av holl. nasleepen] (numera bl. ngn gg i p. pr.) tr.: släpa (ngn l. ngt) efter sig l. efter (ngn l. ngt). Schultze Ordb. 4531 (c. 1755). Han kom eftersläpande med en stor granruska. Dalin (1850).
2) [jfr motsv. anv. i t. samt av holl. naslepen] (knappast br. utom i p. pr. samt ss. vbalsbst.) intr.: dragas efter (på marken), släpa efter. En lång eftersläpande kiortel. Möller (1745; under simarre). Två par hjul eller två kälkar böra (vid timmerkörning) alltid begagnas, emedan toppändans eftersläpande försvårar vändningar. Rothstein Byggn. 33 (1856). — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] i bildl. o. överförd anv.: komma (först) bakefter, vara efter, släpa sig efter. Den eftersläpande partikeln ”med” (i uttr. ögon att icke se med). H. M. Melin hos Olbers I bibelöfv.-fr. 3: 236 (1875). särsk. med. om rubbning i andningsrörelserna bestående däri att ngn del av andningsorganen l. av bröstkorgen icke följer med i samma takt som det övriga, utan kommer ngt efter. Ett eventuellt eftersläpande af en bröstkorgshalfva vid andningen. H. C. Jacobæus i Lärob. i intern med. 1: 815 (1917).

 

Spalt E 225 band 7, 1918

Webbansvarig