| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERKÄNSLA äf3ter~ɟän2sla, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) i sht med. o. psykofys. (fysiologisk l. patologisk) sinnesförnimmelse som står kvar efter det att den retning som framkallat densamma upphört. Efterkänslorna af bländande ljus efter en blick i solen. Trana Psych. 2: 21 (1847). En vidröring kan (vid ryggmärgslidande) medföra en mer eller mindre ihållande efterkänsla. Wretlind Läkareb. 9—10: 148 (1902).
2) själsrörelse som (länge l. alltjämt) står kvar efter en händelse l. tilldragelse vilken gjort ett (synnerligen) starkt l. mäktigt intryck l. som (vid given anledning) åter inställer sig, fastän den ursprungliga orsaken ej längre finnes för handen. Rysshatet i efterkänslan af slaget vid Pultava. Svedelius i SAH 51: 67 (1875). Ryssarna .. hade liksom en efterkänsla af skräcken öfver hvad som hade varit på vippen att ske. Quennerstedt Ur C. XII:s lefn. 1: 193 (1916).
Spalt E 165 band 7, 1918