| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERDIKTNING äf3ter~dik2tniŋ, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till EFTERDIKTA.
1) (ny anv.) till EFTERDIKTA 1; äv. konkret. Wulff Petrarcabok 478 (1907). Det är mig ofta omöjligt att skilja en gammal dikt, slutligen ”återfunnen” och gillad, från en äfterdiktning. Därs. 518.
2) till EFTERDIKTA 2; äv. konkret. På all mer eller mindre osjälfständig efterdiktning lurar det komiskt omedvetna. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 479 (1880). Söderhjelm Upps. 130 (1905).
Spalt E 111 band 7, 1917