Publicerad 1917   Lämna synpunkter
EBRÄKARE, m.||(ig.); pl. =.
Ordformer
(ee-)
Etymologi
[av nt. ēbreker l. efter t. e(he)brecher, av e(he), äktenskap (se ÄKTA, adj.), o. -breker, -brecher, till breken, brechen, bryta (se BRÄCKA, v.); jfr meng. eawbrekere]
(†) äktenskapsbrytare, horkarl. Hwarken bolare, eller affgudz dyrkare, eller ee bräkare .. skola erffua gudz rijke. 1 Kor. 6: 9 (NT 1526; Bib. 1541: hoorkarla; Luther: eehbrecher).

 

Spalt E 13 band 7, 1917

Webbansvarig