Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖTEL dø3tel2, äfv. dø4tel (dö`tl Dalin), r. (m.); best. -n; pl. -tlar.
Etymologi
[af holl. deutel]
(numera mindre br.) tekn. kil l. vigg som slås in i en tränagel för att vidga ut den o. så få den att fästa bättre. Dalin (1850).
Ssg: DÖTEL-JÄRN. [efter holl. deutelijzer] (numera mindre br.) tekn. verktyg till att klyfva hufvudet på en tränagel för döteln. Dalin (1850).

 

Spalt D 2624 band 7, 1923

Webbansvarig