Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÄMMA, v.1 -ade (Petreius Beskr. 1: 32 (1614), Sterchierus EKafle B 1 a (1648)); i ipf. äfv. dämde (Brasck FörlSon. L 2 b (1645)). vbalsbst. -ANDE (GR 25: 293 (1555: demmende), Isogæus Segersk. 90 (c. 1700)), -AN (SUFinlH 1: 87 (1600)); -ARE (Schroderus Albert. 2: 131 (1638)); jfr DÄM.
Ordformer
(dem- RR, Brasck FörlSon. B 1 b (1645). döm- UrkFinlÖ II. 1: 115 (1593))
Etymologi
[jfr d. (slemme og) demme, af t. (schlemmen und) demmen; möjl. besläktadt med DAMM, sbst.2]
(†) lefva i sus o. dus, rumla, svira; i sht i uttr. slämma och dämma. Menigt folk som dageligen inthz annet, änn till att slemme och demme, sig beflijte. RR 1545, fol. 106. (Soldaterna) swärma och dämma .. dagh och natt. Isogæus Segersk. 941 (c. 1700).

 

Spalt D 2509 band 7, 1923

Webbansvarig