Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DYSENTERI dysän1teri4, r. (f. Dalin (1850)); best. -en, äfv. -n; pl. (i bet. olika fall af rödsot) -er.
Ordformer
(stundom (äldst alltid) i lat. form dysenteria, t. ex. VarR 15 (1538), Collin Ordl. (1847). dysenterie Swedberg Schibb. 267 (1716), Trozelius Rosensten 269 (1752). dissenterie Swedberg Schibb. 267 (1716))
Etymologi
[ytterst af lat. dysenteria, af gr. δυσεντερία, af δυς– (se DYS-) o. ἒντερα, inälfvor, tarmar]
med. rödsot; jfr BLODGÅNG 1 c, BLOD-SJUKA 1, BLODSOT 1. Dysenterien, den förledit åhr i Norlanden så många hundrade bortryckte. Linné Bref I. 1: 43 (1744). Conessi-barken .. använd uti dysenterier. Linderholm 1: 387 (1802). 2NF 24: 135 (1916).
Ssgr: DYSENTERI-BAKTERIE. 2NF 24: 136 (1916). —
-EPIDEMI.
Afledn.: DYSENTERISK1040, adj. VetHLäk. IV. 3: 60 (1796). Gemenligen kallas alla tarmsjukdomar för rödsotsartade, dysenteriska, om exkrementerna öfvervägande bestå af blodiga, slemmiga massor och uttömningarna ske under smärtsamma trängningar. 2NF 24: 135 (1916). —
DYSENTERIST, m.||ig. (†) person som lider af rödsot. VetHLäk. IV. 3: 56 (1796).

 

Spalt D 2468 band 7, 1923

Webbansvarig