Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DURK dur4k, sbst.4, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. durik (södra Sv.); liksom d. du(e)rik, ä. d. duvrik, af mnt. duverik, af mnt. duve, dufva; rörande senare ssgsleden se ANDRAKE; jfr holl. duiver, t. täuberich]
(i södra Sv.) dufhanne, hanndufva; jfr TURTUR. Nilsson Fauna II. 2. 1: 135 (1828). En blå durk, som bugade sig och snurrade rundt nere på gården under ifrigt kurrande. Benedictsson Peng. 74 (1885).

 

Spalt D 2387 band 7, 1923

Webbansvarig