Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DURA 3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr DUR, sbst.1
Etymologi
[sv. dial. (Värml., Bohusl.) dura, bullra, surra, motsv. nor. dial. dura. Ordet är möjl. urspr. ljudhärmande]
(bygdemålsfärgadt, föga br.) afgifva enformigt o. starkt ljud, dåna, surra. Däruppe på lagårdsrännet durade hackelsemaskinen. Fröding ESkr. 2: 223 (1895). En jämnt durande ton. Böök 1Ess. 39 (1913).

 

Spalt D 2383 band 7, 1923

Webbansvarig