| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DUNDRA dun3dra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se afledn.).
1) (numera bl. arkaiserande i vitter stil) till DUNDER 1: åska; i sht opers. VarR 5 (1538). Om icke tordon dundrade, så förgiorde små trull werdenne. SvOrds. B 8 a (1604). Thet dundrade mitt vhti Wintern. Schroderus Uss. E 4 a (1626). (Paquard) var den förste som observerade, at eld-gnistor gingo ut af en Jernstör, när åskan dundrade (dvs. gick). Björnståhl Resa 2: 53 (1773). Asa-Thor dundrar. Tegnér (WB) 2: 80 (1812). Andersson Sudr. 66 (1899). — bildl.; förr ofta i fråga om straffande åtgärder från påfvens sida, i sht bannlysning. Jagh skulle j hwart ord dundra och liunga, swäria och bannas. Balck Ridd. G 1 b (1599). Förthenskull Påwarna .. sitt Bann emoot honom (dvs. kejsar Fredrik II) dundra läto. Brask Pufendorf Hist. 306 (1680). Lagerbring 1Hist. 2: 792 (1773).
Anm. Dundra har i denna bet. utträngts af det först c. 1800 uppträdande ÅSKA.
2) till DUNDER 2: framkalla ett (mer l. mindre) åskliknande dån, ljuda doft, dåna, döna, braka. Thet dundrar vnder raske hofmen / ther the vt rida. Visb. 1: 257 (c. 1620). Ständernas dundrande ja på baron Mannerheims proposition. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 213 (1809). Under .. (tågets) tyngd dundrar järnvägsbron över Mälarviken. Hedin Pol 1: 14 (1911). — särsk.
a) om åskan. En väldig åska dundrade öfver mitt hufvud. Böttiger 6: 160 (1835). — med obj. Strax stormarne Ditt välde röto, / Och åskan dundrade Ditt namn. Lidner 1: 176 (1788).
b) om (gröfre) skjutvapen. Widegren (1788). Kanonerna på Tre Kronor och Brunkeberg dundrade beständigt emot hvarandra. Fryxell Ber. 3: 324 (1828). Jfr: När kulor började fela (de skjutande), dundrade de lika hurtigt med Copeker. Kempe FabritiiL 35 (1762).
c) (numera bl. mera tillf.) bulta hårdt (på en dörr för att väcka de innevarandes uppmärksamhet), banka. Serenius (1734; under bounce). Bellman 4: 26 (1791). Han slog ock dundrade på den stängda dörren. Landsm. VIII. 3: 253 (c. 1900).
d) i fråga om hårdhändt trakterande af vissa musikinstrument. (En) pukslagare, dundrande på tvenne silfverpukor. Sturzen-Becker 2: 169 (1861). Tapören dundrade på sista satsen i Fatinitzamarschen. Tavaststjerna Inföd. 47 (1887).
3) tala med tordönsstämma, tala l. ropa högt o. i hotande ton, ryta, åska, domdera; dundra på l. mot l. öfver (ngn l. ngt), fara ut i högljudda l. häftiga ordalag mot l. öfver (ngn l. ngt); stundom med obj. Phrygius HimLif 11 (1615). Dundradhe och temmeligen på Her Strassburger, seijandes honom hafva hårdeligen injurierat och calumnierat hans Herre. RP 7: 108 (1637). I måste dundra braff i kringh, så att dhe blifva eder lydiga vidt och bredt. Carl XII Bref 291 (1702). Månge äro de, som vid pipan och glaset ej draga i betänkande att dundra mot tyranner. Cronholm Tal 22 (1843). Dominikanern dundrade sina latinska förbannelser. Topelius Vint. III. 1: 157 (1862, 1896). Tyst! — dundrade ordföranden och slog sin käpp mot bordskanten. Roos Strejk. 19 (1892). NF 17: 215 (1892). — särsk. i förb. dundra och svärja, förr äfv. dundra och banna(s) o. d. Hon dundrar suergh och hotar huru hon skal hugga migh i häll. VDAkt. 1681, nr 233. Han kommer nu till at dundra och bannas. Gyllenborg Vill. 32 (1721). Stagnelius (SVS) 3: 192 (1813).
4) (numera knappast br.) i fråga om svirande lefnadssätt: storma, ”gå an”, rumla. (Drinkare) dundra så Nätter, som Dagar. Warnmark Epigr. L 3 b (1688). Och hade dhe nu uti 3:ne dagar .. permission att dricka och dundra så mycket dhe någonsin wille. KKD 5: 51 (1709). Scherping Cober 1: 229 (1734).
5) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk anv.
a) om tal o. d., närmande sig bet.: som framföres med kläm o. eftertryck; ljungande; jfr 3. Med en dundrande ed; jfr 3 slutet. Dagen derpå höll gubben B. en dundrande straffpredikan. HLilljebjörn Hågk. 1: 55 (1865).
α) om kalas o. d.: öfverdådig, storståtlig, ”som inte går af för hackor”. Jag skall .. göra et dundrande Calas. Envallsson Kopparsl. 71 (1781). En dundrande matsäck. Wingård Minn. 4: 64 (1847).
β) i vissa förb., för att uttrycka att ngt är synnerligen uppseendeväckande i sitt slag: eklatant, ”kraftig”, ”groft påbredd”. Tanken på generalstrejk har hr Branting redan inrangerat bland de dundrande dumheternas kategori. AB(L) 1895, nr 277, s. 5. Dundrande reklamer och puffar. PedT 1905, s. 183. En dundrande konkurs. Rönnberg Bredbolstad 90 (1907). Det dundrande fiaskot, som afslutade kejsardömet. Laurin Våld 246 (1910). — (†) En stor dundrande karl. Weste (1807; med hänv. till baddare).
6) (i dialektfärgadt språk; om äldre förh.) tr.: slå (den nyss inkörda säden) mot logbalkarna, så att de lösast sittande kornen falla ut. Boije Landth. 248 (1756). JulhälsnLinköp. 1909, s. 60.
7) [trol. ombildning af uttr. pina dö(d)] (i starkt dialektfärgadt språk) i det svordomsartade uttrycket dundra dö(d); äfv. hopskrifvet. Envallsson Kopparsl. 2 (1781). Nej, dundra död! två emot en? Det är för olikt parti. Dens. TokrolNatt. 24 (1791). Dahlgren Verml. 48 (1846). Sundblad GBruk 262 (1881).
1) till 2; intr.: dundrande röra sig framåt. Batterierna dundrade fram i hälarna på kavalleriet. Cavallin Kipling Emir. 140 (1898).
2) till 2 o. 3; tr. Widegren (1788). (Han) är icke rädd att dundra fram ett kraftigt ord. CLÖstergren (1864) i SnoilskyVänn. 1: 49. —
DUNDRA IFRÅN10 04.
1) till 2 o. 3, i förb. dundra ifrån sig, dundra till slut, dundra ut (se d. o. 2). Högberg Utböl. 1: 34 (1912).
2) till 3: gm dundrande tal skrämma ifrån (ngn ngt). Dundra eder vårt rette fäderne iffrå. VgFmT II. 6—7: 121 (i handl. fr. 1587). —
DUNDRA IN10 4.
2) till 3; tr. Dundren in i fiendernas öra / Ert härskri: Gud och Jungfrun! Nicander 2: 512 (1836). —
DUNDRA LÖS l. LÖST10 4.
1) till 2 b: låta det (den) ena (dånande) skottet (l. salvan) följa det (den) andra. KFÅrsb. 1913, s. 211 (i handl. fr. 1711).
2) till 3: gå löst (på ngn l. ngt) med dundrande tal. De dundra löst på Greker och Armener, skällandes dem för vidskepeliga. Eneman Resa 2: 151 (1712). Steffen Krig 1: 18 (1914). —
DUNDRA PÅ10 4. till 2 (i sht 2 b): dundra (resp. skjuta) intensivt o. häftigt; fortsätta att dundra (resp. skjuta). HFinlÖ 1: 106 (1705). Batterierna i Saint-Menges hade dundrat på alldeles ursinnigt .. en stund. Lundquist Zola Grus 276 (1892). Orkestern .. dundrade på af alla krafter. Ramsay Barnaår 8: 200 (1907). —
DUNDRA TILL10 4. ge till ett dundrande ljud l. rop.
1) tr.: låta dundrande fara ut. Det är många och hårda straffpredikningar denna fru från Kuopio dundrar ut mot sin samtid. WSöderhjelm i OoB 1895, s. 135 (om fru Canth).
2) intr.: dundra till slut. Linc. (1640). När krigets åskor dundrat ut och allt åter blef lugnt. Ramsay Barnaår 3: 157 (1904).
Spalt D 2363 band 7, 1923