| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRUNTA drun3ta2, v.3 -ade.
(numera bl. bygdemålsfärgadt, föga br.) fjärta. Schenberg (1739). Lind (1749). Weste (1807). — bildl. Kungen (till O. Petri). Du är väl ingen hofnarr att Du skall gå omkring och drunta sanningar! Strindberg GVasa 136 (1899).
Spalt D 2215 band 7, 1922