Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRUID drɯi4d (tvåstafvigt), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(druhder (pl.) Almqvist Törnr. 1: 158 (1839))
Etymologi
[jfr t. druide, eng. druid, fr. druide, lat. druides, druidæ, pl.; af keltiskt urspr.; jfr fir. drui, dat. o. ack. druid]
medlem af det prästerliga o. lärda ståndet hos de gamla kelterna i Gallien o. Britannien samt på Irland. Stiernhielm Parn. 1: 8 (1651). Ossian 1: IX, X (1794). Det vestliga Europas äldste Vise, Druiderna. Liljegren Runl. 38 (1832). Druidernas prästadöme (i Gallien) motarbetades och undanträngdes af romarna. 2NF 23: 783 (1915).
Ssg: DRUID-KULT. Nilsson Ur. 1: 207 (1866).
Afledn.: DRUIDESSA, f. [eng. druidess, fr. druidesse] (†) druidissa. CRBerch i 1Saml. 7: 52 (1775). —
DRUIDINNA, f. (föga br.) druidissa. Rydberg Magi 108 (1865). —
DRUIDISK, adj. Ossian 2: 119 (1794). En druidisk prestinna. Feuillet Minn. 81 (1859). (De brittiska kelterna) lydde liksom sina bröder på fastlandet under ett mäktigt druidiskt presterskap. Svensén Jord. 392 (1886). —
DRUIDISM, r. druidkult. Nilsson Ur. 2: 164 (1865). Nordenstreng EurMänRas. 134 (1917). —
DRUIDISSA, f. kvinnlig druid, druidisk prästinna l. profetissa. NF 3: 1474 (1880).

 

Spalt D 2207 band 7, 1922

Webbansvarig