Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRUF drɯ4v, r. l. m.; best. -ven; pl. -var.
Etymologi
[af nt. druuf(e), till druuf, grumlig, tjock (om vätska), motsv. mnt. drove, mnl. droeve, feng. drōf, t. trübe, alla med bet.: grumlig, oklar, dunkel; jfr BEDRÖFVA o. DRÖF]
(i fackspråk) tjock, grumlig massa som utfälles ur vört under dess afkylning vid tillverkning af öl o. dricka, äfvensom ur jäsande drufsaft vid vinberedning (vinsten). Druf, torkad (rå vinsten). SFS 1857, nr 15, s. 16. Leufvenmark Vin. 1: 119 (1869). Lindberg Svagdr. 73 (1892). — jfr VIN-DRUF.
Ssgr: A: DRUF-ASKA. (drufve- SPF 1822, s. 87, 155) äfv. beredd af drufskal. Rinman (1788). Aska af calcinerad vindrägg (drufaska). SPF 1850, s. 337.
B (numera knappast br.): DRUFVE-ASKA, se A.

 

Spalt D 2201 band 7, 1922

Webbansvarig