| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DOTTER dot3er2 l. (numera bl. i Finl. samt i bygdemålsfärgadt spr.) DOTER dω3ter2, f.; best. -tern, äfv. -tren ((†) -teren Grubb 154, 725 (1665), S. Lagerbring (1780) i HTSk 4: 60. -tran ConsAcAboP 3: 367, 411 (1670)); pl. döttrar döt3rar2, stundom (i sht i södra Sv.) 40 ((†) döttar 1 Mos. 19: 16, 30 (Bib. 1541). döttror Fosz 291 (1621). döttere(r) GR 11: 181 (1536), Därs. 19: 304 (1548). dottrar (då-) Schroderus Liv. 766 (1626), Gyllenius Diar. 265 (1663)); pl. best. döttrarna ((†) döttrana(r) 1 Mos. 31: 43 (Bib. 1541), Ekeblad Bref 1: 32 (1650). dötterna (dödterne) RA 1: 445 (1545), S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 15).
1) om person af kvinnligt kön i förh. till hvar o. en af de två personer som skänkt henne lifvet; kvinnlig afkomling (till ngn) i första led; till andra släktledet hörande kvinnlig medlem af en familj; stundom i utvidgad anv., i fråga om djur o. växter. Vara dotter af l. till ngn. Hafva en dotter med ngn. Far och dotter, mor och dotter. Deras äldsta, yngsta dotter. Husets döttrar. En naturlig l. oäkta dotter, en dotter utanför äktenskapet. Hoon war .. (hans) ecktha dotther. GR 2: 93 (1525). (Kaleb) gaff (Otniel) .. sina dotter Achsa til hustru. Jos. 15: 17 (Bib. 1541). Gudh .. hafuer nådigest teckz att vellsigne min kere hussfru med lifzfrucht, och oss både med en litten dotteer hugnat. OxBr. 6: 22 (1627). En trifwen Moor föder offta vpp en laat Dotter. Grubb 155 (1665). Den store Konung Gustaf Adolphs enda Doter. Björnståhl Resa 1: 178 (1771). De båda älskvärda döttrarna i huset. De Geer Minnen 1: 70 (1892). jfr BOND(E)-, BRORS-, FRIHERRE-, FRILLO-, HANDTVERKAR(E)-, JUNGFRU-, KONUNGA-, KUSIN-, LÄKAR(E)-, PRÄST-, PRÄSTGÅRDS-, SON-, SYSTER-, ÄNKE-DOTTER m. fl. — särsk.
a) närmande sig l. öfvergående i bet.: (ung) kvinna som, ännu ogift, lefver hemma hos sina föräldrar, ungmö; numera nästan bl. (jfr dock slutet) i juridisk stil ss. ett slags titel. Såsom een Roos ibland törne, så är mijn kära ibland döttranar. Höga v. 2: 2 (Bib. 1541). Äktenskapsjäf mot dottern .. (N. N.) från Vestra Lundby .. anmäles inom sex månader hos Pastorsembetet i Österåker. PT 1903, nr 6, s. 4. Därs. 1913, nr 229, s. 4. jfr HEMMA-DOTTER. — särsk. [efter motsv. anv. af hebr. bat; jfr Bib. 1917, Ordförkl.] (fullt br. i biblisk stil) bildl. (jfr b) med poetisk personifikation, om en stad l. ett land för att beteckna den (det) ss. icke betvingad(t) af ngn eröfrare. Iungfrun dottren Zion förachtar tigh (dvs. Sanherib). 2 Kon. 19: 21 (Bib. 1541). På skam kommer dottern Egypten. Jer. 46: 24 (Bib. 1917).
b) i öfverförd l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a slutet); i sht för att beteckna ngt ss. frambragt af ngn l. uppkommet ur l. intimt förbundet med ngt annat. Och Iuda barn .. boodde somlighe j Kiriath Arba och j thes döttrom. Neh. 11: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: underlydande orter). Latinen och thess döttrar Italienskan och Fransöskan. Swedberg Gram. 140 (1722). Östersjöprovinsernas evangeliska kyrka kan med skäl betraktas som en dotter af den svenska. Hjärne K. XII 25 (1902).
2) oeg. om (ung) kvinna i förh. till ngn som upptagit henne ss. sitt barn l. som vårdar sig om henne l. känner för henne som en fader l. moder l. i ngt afs. för henne ersätter l. är likvärdig med fader l. moder; äfv. (numera i sht i biblisk stil) allmännare, användt vid vänligt o. förtroligt tilltal till (ung) kvinna af äldre l. öfverordnad person. (Jesus till kvinnan som rört vid hans mantel:) Uar wedh godha tröst dotter. Mat. 9: 22 (NT 1526). (Diana till sina nymfer:) Ney, O Döttrar, icke så. / Dyrcker ingen, vthan Dygd. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). (Fru Ebba Leijonhufvud till Agneta Horn:) ”Min lilla dotter, vill du nu ifrån mig och till din mormor?” Horn Lefv. 33 (c. 1657). (Kungen till drottningen:) Hvem af dessa damer alla / Vill du helst din (svär-)dotter kalla? Topelius Läsn. f. barn 7: 192 (1891). (Boas till Rut:) Välsignad vare du av Herren, min dotter! Rut 3: 10 (Bib. 1917). jfr ADOPTIV-, FOSTER-, GUD-, STYF-, SVÄR-DOTTER. — särsk. relig. i fråga om en kvinnas förh. till den himmelske fadern. Och så schall iach vndfånga idher och wara idher för fadher, och j scholen wara mina söner och döttrar, sägher alzwollogher herren. 2 Kor. 6: 18 (NT 1526). Fehr Underv. 182 (1894).
3) (i sht i biblisk stil; jfr dock slutet) om kvinna i förh. till den stamfader l. stammoder hvarifrån hennes släkt l. stam l. folk osv. utgår; stundom öfvergående i bet.: kvinnlig medlem af en släkt (i senare generation än den första). (Sakarias’) hustrw vthaff Aarons döttrar benempd Elizabeth. Luk. 1: 5 (NT 1526). En af ättens döttrar. A. Quennerstedt i KKD 7: 63 (1912). — särsk. (skämts.) i förb. med namnet EVA, i allm. för att uttrycka att en kvinna i eminent grad äger de speciellt kvinnliga små svagheterna (nyfikenhet, fåfänga osv.). Jag känner mången Evas dotter .. så omskiftelig, at … Dalin Arg. 1: 40 (1733, 1754). Du är en Evas dotter, märker jag, så nyfiken. Börjesson C. XII 14 (1858).
4) (i sht i högre stil) om kvinna i förh. till den (det) stad l. bygd l. land där hon blifvit född o. växt upp; kvinnlig invånare l. inbyggare (ngnstädes); äfv. för att beteckna en kvinna ss. tillhörande en viss tid(sriktning) hvars prägel hon bär. Hierusalems döttrar. Luk. 23: 28 (NT 1526). Bygdens döttrar. Tegnér (WB) 2: 193 (1815). Jag känner arten hos Venedigs döttrar. Hagberg Shaksp. 10: 343 (1850). (Fredrika Bremer) var en dotter af sin tids romantik. PT 1903, nr 241 A, s. 3.
5) (i högre stil) om kvinna i förh. till viss hos henne förhärskande egenskap l. sinnesriktning l. verksamhet o. d. l. i hennes beroende af vissa lefnadsomständigheter, hvilka hon är underkastad. Och songsens döttrar warda nedhertryckta. Pred. 12: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: sångens tärnor sänka rösten; möjl. om läpparna). Du modets dotter. Beckman Påfv. 120 (1880). Nödens dotter. NordT 1884, s. 401.
(1 b) -CELL. naturv. cell (se d. o. 6) i förh. till en annan cell hvarur den uppstått, klyfningscell. BotN 1849, s. 174. —
-DOTTER. [fsv. dottordottir] om person af kvinnligt kön i förh. till sin moders fader l. moder. O. Petri Sacr. D 1 b (1528). —
-KÄRLEK, se B. —
-LYCKA. (†) benämning på den sista skvätten i en nästan utdrucken butelj såvidt den icke fyller ett glas; jfr SON(A)-LYCKA. Weste (1807). —
-PLANTA. bot. planta (af hann- l. honkön) i förh. till växt hvarur den uppkommit (gm fröbildning l. mekanisk delning). Sernander Skand. veget. spridn. 373 (1901). —
-SON. [fsv. dottor son] om gosse, yngling l. man i förh. till sin moders fader l. moder. Ebr. 11: 24 (NT 1526). —
-TJÄNSTLIG. (†) dotterlig o. ödmjuk. Dottertienstl. Salutation och ödmiuk tachsejelse för all faderlige welgierningar. VDAkt. 1670, nr 169.
B: DOTTERS-BARN, se A. —
Spalt D 1996 band 7, 1922