Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOGGA, f.; pl. -or.
Etymologi
[väl efter dan. o. t. dogge, efter mönster af t. ex. RÅTTA: d. rotte, t. ratte]
(†) dogg. En waanskapat och oskickeligh Konung som .. hadhe långa sijdhängiande öron, som een Engelsk Dogga. Petreius Beskr. 1: 71 (1614). Sedhan släpte han vppå honom sina stora Stalhundar och Doggor. Därs. 2: 82.

 

Spalt D 1873 band 7, 1920

Webbansvarig