Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOFVEN 3ven2, adj. -et, -fne, -fna; -fnare.
Ordformer
(dofven Fries 2 Linné 2: Bil. XVIII: 1 (c. 1750: dofne, pl.) osv. dåfven Ehrenadler Tel. 355 (1723: dåfne, best. sg.), Landell Bligh 32 (1795))
Etymologi
[fsv. dovin, duvin, sv. dial. dofven; jfr d. doven, nor. dial. doven, isl. dofinn; ordet är en a-omljudd sidoform till DUFVEN]
1) [bet. är trol. utvecklad i anslutning till DOF, adj. 1; jfr motsv. anv. i nor. dial.] (†) om luft o. d.: kvaf, kvalmig; jfr DUFVEN. Luften .. (var) så dåfven och tung, att vi befunno oss mycket afmattade. Landell Bligh 32 (1795).
2) [bet. är trol. utvecklad i anslutning till DOF, adj. 3] (†) om kroppslig smärta l. värk o. d.: dof, molande, gnagande; jfr DUFVEN. På det 10:de dygnet kände han .. (i länderna) någon dåfven värk. Rosenstein Præs. i VetA 1746, s. 27.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., dan., nor. dial. o. isl.] (föga br.) slö, dåsig, domnad; jfr DOF, adj. 7, o. DUFVEN. (Af röken af Hyoscyamus) blifva (hönsen) dofne och kunna vid fasttagandet icke skrika. Fries 2 Linné 2: Bil. XVIII: 1 (c. 1750). Man har sett de unga drängarne i dofven ro slumra bort den långa lediga arbetstid som vintern ger. Läsn. f. folket 1870, s. 189. Det är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite slög och dofven. Strindberg Hems. 35 (1887; folkspråk).
4) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) om ljus l. syn l. ögon: matt, skum, glanslös, glåmig; jfr DOF, adj. 8, o. DUFVEN. Stiernorna .. gingo at giömma sin dåfne eld uti Oceans våta skiöte. Ehrenadler Tel. 355 (1723; fr. sombres feux). Sedan ögonen blifvit dåfna (på det i boskapspest sjuka kreaturet), samt de däruti varande fina blod-käril mycket insprutade, .. så är ej långt igen. E. Tursen i VetAH 1756, s. 235.
5) (†) om växt l. blomma o. d.: slak, slokig; jfr DOF, adj. 9, o. DUFVEN. Den vilda apelns löf bland dofna blommor hängde. Bellman 2: 119 (1783).
Afl.: (3) DOFVENHET. [jfr d. dovenhed] (†) slöhet, dåsighet, likgiltighet. EP 1792, nr 7, s. 2.

 

Spalt D 1871 band 7, 1920

Webbansvarig