| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOCK dok4 (ä. uttal med ch-ljud uppgifves af Aurivillius, Swedberg, Broocman; se Kock Fsv. ljudl. 70 ff. samt med afs. på ljudets tillvaro i allm. äfv. Lindroth Bureus 170 ff., 189 f.), adv. o. konj.
Anm. 1:o. De fall då i ä. skrift former af dock användas i samma bet. som temporalt DÅ (adv. o. konj.) behandlas under detta ord. De hafva säkerl. aldrig haft motsvarighet i lefvande uttal; om deras uppkomst se etym. afd. ofvan.
2:o. Ordet brukas numera så godt som uteslutande i skriftspr. o. däraf påverkad, mera vårdad framställning. De ord som i ledigt språk ersätta dock, upptagas, där sådana öfverhufvud finnas, nedan bland öfversättningsorden under de skilda momenten. I ä. tid har ordet (liksom dess inhemska föregångare fsv. þo, þa, hvaraf nysv. enklitiskt DÅ) i somliga anv. tydligen nyttjats äfv. i talspr.; så särsk. I 7.
I. adv. (o. samordnande konj.).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., (m)nt., t. samt anv. af holl. toch] betecknande ngt ss. stående i direkt motsats till ett korresponderande tankeled o. därför ofta, särsk. i början af sats, starkt betonadt: trots detta, detta oaktadt, icke dess mindre, i alla fall, ändå, likväl.
a) bestämmande ett syntaktiskt sedt relativt fristående tankeled. Gudhi är icke såå mykit om sacramenten .., såsom ther om at hans helga oord warda predikat, doch äre sacramenten ingalunde forachtandes. O. Petri 1 Förman. A 3 b (1528). (Stiernhielm) hade offta intet mehr än een treedahlers Plåt i Penningar; doch var han lijka gladh och lustig. S. Columbus Vitt. 252 (c. 1670). Det är nog lättare at skrifva en stor Bok, än gifva arktals ut Särskilta Ämnen .. Men .. vi (ha) dock hälst velat blifva vid det sättet, at kringsprida Sedoläror. Dalin Arg. 1: 7 (1732, 1754). I mångtusende år / har du kommit igen; / och dock gråna ej än / dina gullgula hår. Tegnér (WB) 2: 136 (1813; i apostrof till solen). Vårt land är fattigt, skall så bli / För den, som guld begär, / .. För oss med moar, fjäll och skär / Ett guldland dock det är. Runeberg 2: 3 (1847). Tiden är kort, evigheten nära, och dock fråga människorna så föga efter den senare. C. D. af Wirsén i PT 1906, nr 258 A, s. 3. — särsk. [jfr fsv. thogh likkawäl m. fl. former, d. dog alligewel, t. doch gleichwohl] (numera bl. i mindre vårdadt spr.) förstärkt med det tautologiska likväl, i ä. tid stundom hopskrifvet med detta. The men som woro j selskap medh .. (Paulus), stodho förskräcket hörandes röstena, och doch likawel såågho the ingen. Apg. 9: 7 (NT 1526). Rudbeckius Starcke B 6 b (1624: Men dochlijkwäl). Lagerbring 2 Hist. 1: 20 (1778). Deras utseende och åtbörder förrådde, att de väl plägat sig … Dock likväl tycktes ingen vara öfverlastad. Gumælius Th. Bonde 198 (1828).
b) bestämmande ett tankeled som är mer l. mindre fast inordnadt i ett syntaktiskt sammanhang. Huad hielper nw thet menniskione, om hon förwerffuar hela werldena, och får doch skadha till sitt lijff? Mat. 16: 26 (NT 1526). Hwar (dvs. om) .. (lekmännen) än någhon brist see mz theres kyrkioprest .., skole the doch icke strax ropa och skriya öffuer honom. O. Petri 1 Förman. B 3 b (1528). Man skal see at sådana wijse doch döö, så wel som the dårar och galne förgåås. Psalt. 49: 11 (Bib. 1541). Iagh wille wäll mykit tala här, / doch tör iagh ey effter mitt begär. Asteropherus 49 (1609). Ändoch H. M:tt ofta hade i sinned att slås med honom, så ville doch Juten icke däran. A. Oxenstierna 2: 74 (1612). Saken är ännu ej afgjord; men jag hoppas dock det bästa. Tegnér (WB) 1: 259 (1799). Väl är poesien .. en populär konst, men dock icke i den mening, att vaktmästare och recensenter måste förstå sig på den. Dens. 5: 251 (1822). Ehuru med otrolig möda lyckades det honom dock att .. utrusta sin flotta. Fryxell Ber. 7: 298 (1838). Oaktadt sin cynism, ställde .. (Nybom) dock alltid idealet högt. De Geer Minnen 1: 34 (1892). — särsk. (numera bl. i mindre vårdadt spr.) förstärkt med de tautologiska likvisst, likväl, i ä. tid stundom hopskrifvet med d. o. Än thå .. (dessa Guds ord) wåre sagdt til jsraels almogha om theres konung haffue doch likawel wij och her aff en merkelig lärdom. O. Petri 2 Förman. A 2 a (1528). Oansedt .. Hust(ru) Kirstin är oss hwarken skyld eller boren, doch lijkwist är hon .. oss wäll bekant. Växiö domk. akt. 1660, nr 70. Ehuruwäl synderna .. kunne wara månge och grufwelige, dochlikwäl är Gud .. stor af nåde och barmhertighet. Handb. 1693, s. 196. Leopold (1783) i 2 Saml. 7: 36.
c) [jfr motsv. anv. i t.] i en sats hvilken vid strängt logisk konstr. skulle ersättas af en koncessiv bisats: ändå, likväl. (Där det rätta sinnet) icke är j hiertat ther bliffuer .. olust, fiendskap emoot laghen, then doch goodh, rett, och häligh är. Förspr. t. Rom. (NT 1526). (Simon) undrade .. huru Margreta wiste at han hade rågh j baakladun, .. hwilket hans egen hustru doch inthet wiste. BtFH 2: 325 (1670). (Fredrika Bremers) namn har ljudit genom nya och gamla världen. Och dock är hon endast en gammal mamsell. Lagerlöf Länkar 163 (1894). — med numera obr. ordföljd. Forvites oc hans Nade dyr tid på salt, kläde .. etc. .. Hafver doch hans Nade alla vinning lagt sig ther om, ath all tingh skulle vardha forvandlad i besta lagit. RA 1: 70 (1527).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. samt anv. af holl. doch] betecknande en mindre skarp l. tillspetsad motsats o. därför utan eftertryck, äfv. då det är ställdt främst: likväl, men; stundom än svagare: emellertid.
a) bestämmande ett syntaktiskt sedt relativt fristående tankeled. Thå foro the effter och wille grijpa honom, doch kom ingen sina hender widh honom. Joh. 7: 30 (NT 1526). (Geijer) är äfven en stor Musicus … Förr än nu har man dock aldrig känt honom som vitterhetsidkare. Tegnér (WB) 1: 316 (1804). Han stälde sig stirrande vid fönstret .. Snart uppväcktes han dock ur sin(a) betraktelser. C. F. Dahlgren 4: 125 (1831). (Vitalis) inskrefs till student vid Upsala akademi den 31 oktober (1814). Han återvände dock efter få dagars förlopp till Strengnäs. Ljunggren i SAH 50: 102 (1874). — särsk.
α) med numera obr. ordföljd. (Vid Järfva) höltz en hård Strijdh, måste dogh på sidstonne the Swenska .. taga flychten. Girs G. I 31 (c. 1630).
β) (jfr anm. nedan) ss. samordnande konj., ställdt främst, med rak ordföljd, likvärdigt med: men; i skrift ofta svårt att skilja från 3. Uplästes Herman Wüstmans supplication … Doch thet blef oresolverat. RP 8: 173 (1640). Den andra (grodan) log åt hennes skryt ..; Dock min lilla Groda skröt likafult af sit hiälte-mod. Dalin Arg. 1: 134 (1733, 1754). Han skyndade att taga farväl, dock historikern gick vidare på sin regelbundna och maskinmässiga promenad. Levertin Magistr. 152 (1900). — Anm. Denna anv. verkar (numera) mer l. mindre stötande. Dess förekomst hos Levertin beror på inflytande från danskan. (Se R. Berg i Språk o. stil 1911, s. 275 f.).
γ) (numera bl. i mindre vårdadt spr.) förstärkt med det tautologiska likväl, förr stundom hopskrifvet med detta. Gumælius Th. Bonde 99 (1828). (Min hustru) är .. en mycket bildad person … Min kära hustru har dock likväl genom den myckna läsningen blifvit sjuklig af sig. Wetterbergh Samh. kärna 1: 15 (1857).
b) bestämmande ett tankeled som är mer l. mindre fast inordnadt i ett syntaktiskt sammanhang. (Konung Kristiern kom) i then acht och mening at intaga Stockholm och Sweriges Rijke medh Swärdet: Thet honom doch slogh feelt. G. I:s reg. 1: 20 (1521). Denne min ringa dock vällmenthe schriffvelsse. Oxenst. brefv. 9: 657 (1645). Blefve Lunds stift ledigt, hvilket dock förmodligen icke sker i min lifstid, så skulle jag .. önska mig det. Tegnér 5: 435 (1825). (Formen) neta är mer än sällsynt, dock till finnandes på ett ställe af yngre Vestm(anna) L(agen). Rydqvist SSL 5: 18 (1874).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] ställdt främst, ofta följdt af en paus, liksom afklippande den föregående tankegången o. införande ett nytt faktum l. en ny tankegång; ofta att öfversätta: likväl, men; äfv. (numera mindre br.) ss. inledning till ett plötsligt återtagande l. en plötslig ändring af det just sagda, i hvilket fall det kan ersättas med ett uttr. ”nej (l. jo), det var sant”. Dock, hvad säger jag? (Måhända åsyfta danskarna att återfå Gottland.) Dog hwre ther om .. wara kan ær besth ath wetha siigh foruaredt paa alle sidor. G. I:s reg. 2: 170 (1525). Det kan så wara .. / Men iagh förståår migh ther inthz på. / Doch, att wy må ända wårt taal, / Sägh: huadan kommer tigh thetta quaal? Asteropherus 28 (1609). Åstunden J några Böker? / (Svar:) Ney, Ney, litet iagh them söker; / Doch hafwen i Cornelium / Agrippam, gifwer hijt honom. Chronander Surge B 8 b (1647). Gå’n, be’na komma hit! dock hålt .. bli qvar. Palmfelt Qvinnosk. 28 (1738). Att ogillas af personer, som man .. värderar .., det är .. bittert. Dock, man får finna sig i allt. Tegnér 5: 136 (1818). Jag har ingen gengåfva att skicka dig. Dock jo — ett poëm som Svenska Akademien beställt till sin jubelfest, och som bifogas. Dens. Bref t. Wingård 50 (1836). — särsk. (numera bl. i mindre vårdadt spr.) förstärkt med det tautologiska likväl, förr stundom hopskrifvet med detta. (Gud) skal hempnas vthöffuer .. (sina utkorade) snarligha, Doch likawel, thå menniskionnes son kommer, mon han skola finna trona på Iordhenne(?) Luk. 18: 8 (NT 1526). Docklikväl, som Val-Förrättaren är i tvifvelsmål .. Fördenskull … Växiö domk. akt. 1794, nr 68.
4) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] utan karaktären af plötsligt afbrott i tankegången (äfv. då det är ställdt främst), betecknande ngt ss. en inskränkning, en rättelse, ett observandum, ett förbehåll, ett villkor l. en närmare specifikation l. inledande ngt som skall förebygga att ur det sagda oriktiga l. för vidt gående slutsatser dragas: likväl, likvisst. J ären reene, doch icke alle. Joh. 13: 10 (NT 1526). Rysserna hafwa .. stoor skägg när the thet wille låta wexa, dogh sombliga större, sombliga mindre. Petreius Beskr. 5: 3 (1615). Man nödgades sättia handklofwarne på (:doch skrufwades dhe föga åth:). BtFH 2: 276 (1666). (Prediko-)Texten skal ordenteligen, doch korteligen och enfaldeligen förklaras. Kyrkol. 2: 2 (1686). (Svenska hären kom) til en öfvergifven by, ther jag med två bättre herrar spisade och sofve i en dock ny svinestiga. Rhyzelius Ant. 95 (c. 1750). Denna fortsättning instämmer .. med föregående Bandet, dock med den förändring, att … Ödmann Str. förs. 2: Föret. 2 a (1803). (Johan Skyttes) arbetsdrift och duglighet gjorde honom lika användbar i alla förvaltningsbestyr — ehuru han dock ej alltid var konungen till nöje som fordrade ännu mera. M. Weibull i Ill. Sv:s hist. 4: 77 (1879). (På ministerlistan fanns) icke något (namn) af partifärg, med undantag möjligen af den dock moderate Karl Ekmans. De Geer Minnen 2: 181 (1892). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] i förb. dock (så) att l. (†) dock så om (2 Kon. 21: 8 (Bib. 1541)). Fölier honom (dvs. förbundsarken) effter, doch så at emellan idher och honom är rwm widh tw tusende alnar longt. Jos. 3: 4 (Bib. 1541). I den gällande lagstiftningen .. är mantalsskrifningskommunen hemortskommun, dock att åtnjuten fattigvård .. hindrar eller afbryter hemortsrättsförvärfvet. PT 1906, nr 233, s. 3.
b) (numera bl. i mindre vårdadt spr.) förstärkt med det tautologiska likväl. J. Skytte (1622) hos Annerstedt UUHist. Bih. 1: 198. (Kyrkan) ser alldeles ut som ryska fånghuset .., dock likväl täckt med takpannor från Holland. J. Wallenberg 275 (1771).
5) [jfr motsv. anv. i d., t. o. hos mnl. toch] närmande sig l. öfvergående i bet.: åtminstone, i hvarje fall, i alla fall, i alla händelser; särsk. i eftersats efter nekande koncessiv l. konditional försats (l. därmed likvärdigt uttr.), ofta föregånget af så. (Vi) moste trösta och vppehålla the Christna medh Gudz ord, til then yttersta daghen, .. På thet doch någhre mågha .. kunna j troonne behåldne warda. Förspr. t. Hab. (Bib. 1541). (Ungrarna kunna) intet .. beståå emot Tyskarne, så frampt dee icke äre dem, hvar (dvs. om) icke tree-, doch tvådubbelt öffverlägne. Oxenst. brefv. 8: 505 (1645). (Disjunktiva konjunktioner) sammanbinda motsatta, eller dock skiljaktiga begrepp. Enberg Sv. spr. 191 (1836). Dödsbudet om kungen (dvs. Karl XV) kom plötsligt och väckte om icke bestörtning dock en allmän sorg. De Geer Minnen 2: 137 (1892). — särsk. (numera bl. i mindre vårdadt spr.) förstärkt med det tautologiska likväl. Passagen (blefve) öpen, frij och säker, hvar icke för stråtenröffuare, doch lijkväl för all krijgsfahra. A. Oxenstierna 2: 247 (1615).
6) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] liksom argumenterande mot en tänkt invändning l. gensaga: trots allt, i alla fall, när allt kommer omkring; (ju) ändå, (väl) ändå; stundom närmande sig en ren vädjan till en tänkt bedömare o. då utan skarp gräns öfvergående i 7. Det är dock en smula betänkligt att … Ett sådant beteende är dock inte precis ägnadt att väcka förtroende. Wij äre tog alle .. Swenske men oc haffuä jnthet gang[n] heder eller äre ther wtaff atui (dvs. att vi) medt huan annen fäyda jnbyrdis. G. I:s reg. 6: 45 (1529). Herren skal icke förkasta sitt folck, eller offuergiffua sitt arff. Ty rett moste doch bliffua rett. Psalt. 94: 15 (Bib. 1541). Til meera sijn endskyllan (brukade den anklagade) som oftast .. dhesse formalier: ”Jagh hafwer doch ingen menniskia dödat eller förgiordt med mijn hand”. BtFH 2: 359 (1670). Noter (till poemet) torde .. vara onödiga … Ty det kan dock aldrig vara poetens skyldighet .. att undervisa dem som ingenting veta. Tegnér 5: 98 (1814). Hjertat är det, ej armen, / Till slut dock som kraften ger. Runeberg 5: 88 (1860). Och klarare och klarare rann det upp för .. (Swedberg), att religionen dock väsentligen var lif och icke lära. Schück (o. Warburg) Litt.-h. 1: 420 (1896).
7) [jfr motsv. anv. i d., (m)nt., t. o. hos holl. toch] ss. förstärkningsord: i sanning, verkligen, ändtligen, för all del, bara (se d. o. I 2), ändå, då.
a) vädjande l. bevekande (förr äfv. ss. uttr. för ifver o. otålighet), vid uppmaning, bön, önskan, tillsägelse, varning, förordning o. d.; ofta liktydigt med: ändtligen. O min gudh och käre fadher försmå mich doch icke arma älenda syndare. O. Petri Handb. D 1 a (1529). Propheterer någhot framföre ått .., eller läter oss doch höra hwadh tilkommande är, .. så wilie wij merkia at j ären Gudhar. Jes. 41: 22 (Bib. 1541; i apostrofering af afgudarna). Ähr tu döö eller lefuer tu än? / Swara migh doch, min bästa wän! Asteropherus 55 (1609). Lyssna dock, Petrus, och se hvad tiggaren gjort med den bättre. Runeberg 1: 22 (1832). Kunde jag dock med ett ord eller några beskrifva hans bortgång! Därs. 189 (1836). Låt oss åka sakta, / låt oss dock betrakta / skogens hvita slott. Fröding Guit. 116 (1891; om en slädtur gm skogen). — särsk.
α) afbleknadt, närmande sig 6, liktydigt med ett (likaledes afbleknadt): i alla fall, ändå. Å, tänk dock, att en ung flicka i alla dessa år gått och tänkt på honom ..! Lagerlöf Länkar 38 (1894).
β) (numera föga br.) i bisats som innehåller en indirekt formulering af uppmaning, bön osv. (Jag ber) altijdh j mina böner, ath iach doch någhontijdh motte få en lycksamman wägh .. til ath komma til idher. Rom. 1: 10 (NT 1526). Fougterne schole och haffwe acht ther på, ath när thenn frijheetz tijd och Termin är vthe, som Tawernererne haffwe .., ath the doch måtte skattleggies effther som the äre belägne till. Saml. af instr. f. landtreg. 13 (1563). RP 2: 202 (1632).
b) vädjande l. bekräftande (förr äfv. ss. uttr. för ifver o. otålighet) i en fråga l. i en utropssats. Att du dock kunde bära dig åt på det viset! Hiob .. sadhe (till vännerna), Hwj plåghe j doch mina siäl ..? Job 19: 2 (Bib. 1541). Frågades, hwar hon war född? Gabriel resp(ondera)r: iagh weet inthet. Hwad heet hon doch? R:r: Margeeta. Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 232 (1660). Hwad godt kan jagh doch giöra / Af egen krafft och rådh. Ps. 1695, 261: 1. Hur skönt dock Drömmen diktar! Tegnér 1: 186 (1820). — särsk.
β) (numera föga br.) i bisats som innehåller en indirekt formulering af fråga l. utrop. (I måsten ofördröjligen låta oss veta,) om Danmarkis rigis råd wele koma Hertzog Christiern tiil hielp .., eller hurv wij dog skole forstå thenne handling. G. I:s reg. 9: 134 (1534). Mig wndrer, huad hon doch görre will. Holof. 33 (c. 1580).
c) (i Finl., i vers) efter en interjektion o. efter icke i bet.: nej, visst icke. Icke dock, icke dock, flicka, .. hör på hans ord ej! Runeberg 1: 58 (1832). Hej dock (dvs. asch!) Rebecka, hvad båtar det här att klaga och sörja? Därs. 118.
d) (i Finl., i vers) i påstående sats: verkligen, ju. Vet jag dock knappt hur jag bäst skall beskrifva den dejliga flickan. Runeberg 1: 46 (1832). Satt jag dock mången qväll i den ensliga stugan vid härden. Därs. 368 (1841). jfr: Men menniskionar äro doch iw intet. Psalt. 62: 10 (Bib. 1541).
8) [med afs. på uppkomsten jfr sådana (ä.) konstr. som eho det ock vara må, ehvad man ock må säga samt den liknande anv. af ÄN] (†) i en s. k. allmän relativ bisats, likvärdigt med: än; jfr ÄNDOCK. Birger Jerl giorde itt stycke som icke mykit förswarlighit är, emoot the Folkungar, ää hurudana the doch woro. O. Petri Kr. 155 (c. 1540). Sedan will iagh wäll mz eder gåå, / Ehwadh migh doch kan föreståå. Asteropherus 69 (1609). Ehuru doch stoor. Lex. Linc. (1640; under quantusquantus). Ehwadh doch thet är. Därs. (under quicquid). jfr: Så skugga dock allt jordiskt är, / Skall alltid grafven skenbart här / Förlora vid jemförelsen. C. V. A. Strandberg 1: 221 (1861; snarast bl. ett tillfälligt indragande af adv. i bisatsen).
II. [jfr motsv. anv. af fsv. þo] (†) underordnande konj.: ehuru(väl), ändock, fastän. (Rikskanslerns) goda Vpsååth, att see sitt kära .. Fädernessland .. såssom och medh sina (vänner) (dock få nu igen lefwa) aff vngdommen hafda omgänge .. att förnya. RARP 2: 148 (1634). — särsk. i förb. dock likväl. (Han hade) tuenne messedager .. låtet skie messefall docklijckväll tijdegärdh lijst (dvs. lyst) var. Växiö domk. akt. 1650, nr 30.
Spalt D 1837 band 7, 1920