Publicerad 1915   Lämna synpunkter
DINKA diŋ3ka2 l. 40, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[af monsingspråkets dinka (Ridderstad Samvetet 1: 432 (1851), Thesleff Sthms förbrytarspr. (1912))]
(i vissa trakter, åtm. i Sthm o. Malmö, vulg.) tarfligt fickur. Uhrström Sthms skolpojksspr. 29 (1910). Dens. Stockholmska (1911). (Han) drog fram sitt fäderneärfda spindelur. — Dä va en lustig dinka, sade Östman. Dä ju ett tornur. Engström Guldbåg. glasög. 17 (1911). — jfr SILFVER-DINKA.

 

Spalt D 1455 band 6, 1915

Webbansvarig