Publicerad 1914   Lämna synpunkter
DILEMMA diläm3a2 l. 040 (dilä´mma Dalin), i bet. 1 n., i bet. 2 n. l. r. (n. Rathe Log. 54 (1722), Dalin (1850), Strindberg Hafsb. 105 (1890) m. fl.; r. Bliberg Acerra 10 (1737), Kellgren Bref t. Clewberg 122 (1790), Strindberg Utop. 143, 268 (1885), Hallström Brilj. 17 (1896), Klint (1906) m. fl.); best. ss. n. -at, ss. r. -an; pl. ss. r. -or, stundom -er (Dalin (1850), Vinterbladet 1853, s. 159), hvilka former användas äfv. af dem för hvilka ordet i sg. är n. (se språkprofvet från Rydberg under 1 a), ss. n. stundom = l. -ata.
Etymologi
[jfr t., eng. dilemma, fr. dilemme, senlat. o. nylat. dilemma, af gr. δίλημμα (tidigast uppvisadt från Suidas; jfr διλήμματον hos Hermogenes c. 170 e. Kr.), eg.: tvåledad försats, af δι– två-, tve- (se DI-), o. λῆμμα, försats, antagande (se LEMMA), till λαμβάνειν, taga (jfr ASTROLAB, PROLEPTISK, EPILEPSI). Ordets alternativa realgenus i sv. i bet. 2 beror på inflytande från andra ord på -a; särsk. kan det till bet. närstående KLÄMMA hafva inverkat]
1) log. benämning på vissa slag af slutledningar (syllogismer); jfr HORNSLUT.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., senlat. o. gr. Termen hör från början till (den sofistiska) retoriken] (numera knappast br.) slutledning där öfversatsen innehåller tvenne alternativ af den beskaffenhet att hvilketdera som än jakas af (den tänkte) motståndaren, bevisföringen utfaller till dennes nackdel; jfr FÅNGSLUT. Et sådant kraftigt Dilemma brukade ock Frälsermannen Jesus emot Öfversta Prestens tienare. Rathe Log. 54 (1722; med syftning på Joh. 18: 23). Dilemma, eller et tvåspitsigt ordslut. Lallerstedt Slutk. 146 (1739, 1746). Geijer I. 5: 351 (1821). jfr: Det finnes konstverk, framför hvilka man känner sig stå likasom i ett dilemma. Men dilemmor finnas också på logikens område och höra ursprungligen hemma där. Rydberg Det sköna 21 (1889); jfr 2.
b) [jfr motsv. anv. i t. Anv. är urspr. bl. ett specialfall af a] slutledning där öfversatsens hypotetiskt-disjunktiva omdöme i sin eftersats rymmer två alternativ hvilka båda upphäfvas i undersatsen, hvarigenom det hypotetiska omdömets giltighet upphäfves. Slutledningen: Om Gud icke vet det tillkommande, så kan han antingen icke veta det, eller vill han icke veta det, Men nu kan Gud veta det tillkommande och vill veta det(,) Alltså vet Gud det tillkommande, är ett Dilemma. Tuderus Kiesewetter 79 (1806). Afzelius Log. 47 (1839, 1864). Gilltigheten af ett dilemma beror af de tvenne alternativernas verkliga motsättning mot hvarandra. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). NF (1880). 2 NF (1906). jfr: Dessa slut (dvs. hornsluten) kallas dilemma, trilemma, polylemma allt eftersom eftersatsen består af 2:ne, 3:ne eller flera skiljodelar. Lindblom Log. 175 (1836).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. Bet. är utvecklad ur 1 a] med anv. öfverförd på det praktiska området: kinkigt läge, i det att ngn står inför (två) sinsemellan stridiga kraf, så att han är illa däran, huru än hans val utfaller; allmännare: förlägenhet, klämma, knipa. Han har råkat i ett nytt dilemma. För att hjelpa Herr Landtmarskalken utur den kinkuga dilemma, hvaruti han sig befinner. Ad. prot. 1789, s. 72. K[unge]n är nu verkeligen i en stygg dilemma. Kellgren Bref t. Clewberg 122 (1790). Strindberg Utop. 268 (1885). En högst fatal dilemma! Jensen Puschkin Onegin 77 (1889). Hvilket (af de moderna språken) skall man (snarast) taga bort — den frågan sätter en i en dilemma, som är omöjlig att komma ur. A. Nordfelt i Ped. tidskr. 1891, s. 466. Gjörwell kom i ett svårt dilemma, men stod ändå på sig. Snoilsky i 3 SAH 17: 180 (1902). — jfr ÄKTENSKAPS-DILEMMA.

 

Spalt D 1375 band 6, 1914

Webbansvarig