Etymologi
[jfr holl. dilateeren, t. dilatieren, äfvensom ä. eng. dilate, af fr. dilater, af mlat. dilatare, som själft är bildadt till det ss. p. pf. till lat. differre (se DIFFERERA) nyttjade dilatus, af dis- (se DI-) o. latus, urspr. *tlatos, p. pf. af tollo, urspr. *tḷnō, lyfta, bära, som sammanhänger med TÅLA; jfr äfv. ABLATIV, OBLAT, PRELAT, SUPERLATIV, KOLLATION m. fl.]
(†) uppskjuta, fördröja, förhala; intr.: draga ut på tiden, söla; jfr DILATIONERA. RP 7: 332 (1638). Om wij så dilatera, då blifwa wij inthet färdige för (dvs. före) hälgen. RARP 6: 95 (1657). Emädan Hans Kongl. Maij:t .. dess uthslagh i dette ährendet till närvahrande tidh synes hafva velat dilatera. Därs. 9: 406 (1664).
Spalt D 1373 band 6, 1914
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
