Publicerad 1911   Lämna synpunkter
DESPOTAT des1pota4t, stundom däs1-, l. -å- l. -ω-, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. despotat (äfv. om själfva värdigheten), nylat. despotatus (äfv. om värdigheten; se t. ex. J. Gretser hos Codinus De officiis et officialibvs 182 (1625)), sengr. δεσποτάτον (Du Cange Gloss. ad scriptores med. et inf. græc. (1688)), afl. till δεσπότης (se DESPOT)]
till DESPOT II a: provins inom det östromerska l. turkiska riket styrd af en tributpliktig regent l. ståthållare; jfr DESPOTI 4. Despotatet Epirus .., hvars furstar efter konungariket Thessalonikes eröfring (1222) äfven upptogo kejsaretiteln. NF 18: 796 (1894).
Anm. Holmberg (1795) upptager Despotatet, ss. öfv. af ett fr. Le Despotat, benämning på ’et visst landskap i Grekeland’. Detta egennamn, som naturligtvis utvecklats ur ofvan behandlade appellativa anv., synes hafva betecknat en ungefär mot det forna Etolien svarande provins; jfr Du Cange Gloss. ad scriptores med. et inf. græc. (1688; under δεσποτάτον), Dict. de Trévoux (1752), Gattel Dict. de la langue fr. (1844).

 

Spalt D 1035 band 6, 1911

Webbansvarig