Publicerad 1911   Lämna synpunkter
DESPERAT des1pera4t, stundom däs1-, ngn gg de1(despera`t (med) sl(utet) e Weste), adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(disperat Grubb 6 (1665), HSH 7: 225 (c. 1750), Almqvist Drottn. j. 35 (1834), Bremer Hem. 1: 115 (1839); dispurat R. Petre (1709) i Karol. krig. dagb. 1: 203. desp’rat Bellman 1: 72 (1769; i vers))
Etymologi
[jfr sv. dial. desperat (Bohuslän; Nilén Allmogem. i Sörb. (1879)), disp(e)rat (Skåne; G. Billing i Landsm. X. 2: 14 (1889)), disprat (Finl.; Kökar; Vendell Ordb. ö. östsv. dial. (1904; sbst. med bet.: dumbom), dispurat (Finl.; Freudenthal Vöråm. (1889)), nt. o. t. desperat, holl. desperaat, eng. desperate, ä. eng. äfv. dysperate, mlat. o. lat. desperatus, p. pf. af desperare (se DESPERERA)]
förtviflad.
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. lat.] (numera knappast br.) som förlorat hoppet om lycklig utgång af ngt, tröstlös, rådlös; hjälplös; om sak: som vittnar om l. är en yttring af tröstlöshet osv. Jagh haffuer inthe kunnat soffua i natt för eder broders breff skull; frugtar, att han aldeles bliffuer desperat, effter nöden ähr stoor på victualieparsedler. Oxenst. brefv. 3: 176 (1629; i referat af ett yttrande af G. II A.). Huru Fontana då varit til mods, är lät at döma. Alt omak och omkostnad var förspildt, hans lif stod på spelet, summa han var både Dåd- och Rådlös, ja hel desperat. Agner Örtug. 144 (1725). Ad desperationem aliquem adducere, bringa en til Förtviflan, eller på Förtviflans-Tanckar, göra en desperat, bringa en så vida, at han gier alt förloradt. Förkl. ö. Cornelius Nepos 294 (1744). Prope ad desperationem pervenire, gifva snart altsammans förlorat, komma snart på desperata Tankar. Därs. 327. Örnstedt var desperat öfver Konungens (dvs. K. XII:s) död. HSH 7: 250 (c. 1750). Emedlertid at vi (dvs. de ertappade rymlingarna) nu helt desperate väntade på vårt bedröfveliga upbrått, blefvo ryssarne tracterade med mat, öhl, mjöd och brännevin. Dahlberg Lefn. 64 (c. 1755). Tänk om lyckan för första gången skulle gynna mig i lotterivägen och ge mig directeurskulan (i Sv. akademien). Då blef jag först rätt desperat. Kellgren Bref XXIV (1786). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878). [jfr liknande konstr. vid DESPERERA] (†) med prep. om. När en Menniskia blijr desperat om sin Wälfärdh, måste hon antingen arbeta .. eller stiäla sigh til Födan. Grubb 29 (1665).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. lat.] (numera föga br.) som icke lämnar ngt hopp (om lycklig utgång), hopplös; om sak, tillstånd, företag o. d. Then andre memorialen skall han hålla secret och göma then grant, till dess han seer allt vara desperat och H:nes M:tt medh godho .. intett står till att retrahera (dvs. bringa tillbaka från sin flykt). RP 7: 282 (1638). 400 d(aler) smt. att infordra .. hwilka iag fruchtar blifwer Desperat gäld. Växiö domk. akt. 1697, nr 402 [jfr eng. desperate debt, lat. desperatas pecunias exigere]. Borttagenhet, gicht och andra sådana desperate siukdomar. Hiärne 2 Anl. 257 (1706) [jfr lat. morbi desperati]. Lieutnanten förnimmes wara Desperat siuk. Växiö rådstur. prot. 1710, s. 303 [jfr eng. desperately sick]. Goertz var dock den ende som kunde upprätta våra desperate utrikes affairer. HSH 7: 237 (c. 1750) [jfr lat. res desperatæ]. Ehuru Patrioternas affärer under denna långa kamp (mot spanjorerna) ofta voro i det mest desperata tillstånd, och alla hans (dvs. Bolivars) landsmän förtviflade om en lycklig utgång, öfvergaf honom aldrig hoppet att en gång öfvervinna alla hinder. Gosselman Col. 2: 246 (1828, 1830). När ställningen, som här, är desperat. Sturzen-Becker 3: 108 (1861). — särsk.
a) [jfr ä. eng. he saw his journey into Ireland desperate] (†) om händelse o. d.: som icke kan väntas, omöjlig. Om någon lycka på wår sida wore, skulle all hielp icke wara desperat, hwilcken elliest wist är desperat hwar (dvs. om) wij krijget innan landtz föra måste. Gustaf II Adolf 535 (1629).
b) om dumhet o. d.: ohjälplig, vansinnig (jfr 6), ”urbota”. Intrycket af det desperata nonsens, som den nya öfversten yttrat. Braun Ber. 1: 14 (1847). Den desperata narraktigheten. Hallström Skepn. 44 (1910).
3) [jfr motsv. anv. i eng.] (numera mindre br.) som (på grund af förtviflan) icke skyr l. väjer för ngt, färdig att begå hvilken handling, i sht hvilken våldsamhet som helst; oemottaglig för skäl, särsk. sådana som fruktan ingifver; bragt till det yttersta. Det är intet skiämpt at strida med en desperat och förtwifladt fiende. Dryselius Monarchsp. 67 (1691). När the förtrychte länge hafwa lidit förtryckelse, warda the desperate och wildsinte. Isogæus Segerskiöld 946 (c. 1700). Desse (favoriter) äro helt säkert fattige och usle stackare, och äro altid desperate i ord och gierningar. Oelreich 157 (1755). Hellre vill jag sitta fem år på spinnhuset, än lefva ihop med en så desperat sälle. C. F. Dahlgren 2: 330 (1819). — särsk.
a) som saknar sans o. besinning, besinningslös, utom sig. Jag blir utom mig sjelf, helt desperat och skrämd. Livin Kyrk. 25 (1781). Hofmarskalkinnan och han skreko, liksom disperata mot hvarandra. Bremer Hem. 1: 115 (1839). — särsk. [jfr liknande anv. af VILD] (knappast br.) utom sig af ifver (efter ngt). Prestmor dernere är desperat efter att få all klöfver för sin räkning. Almqvist A. May 54 (1838).
b) (numera föga br.) i ngt försvagad bet., öfvergående i bet.: kavat, stursk, morsk. Åvall, yr i hjernan, / Bär den gyllne stjernan / I en skinnrem, helt desp’rat. Bellman 1: 72 (1769). Stadens vakt är en soldat, / Som tillika slår på trumma: / Är han krank, så går hans gumma, / Lika döf och desperat. Dens. 4: 79 (1791).
4) [jfr motsv. anv. i eng.] (numera föga br.) som vittnar om l. är en yttring af l. förorsakas af den under 3 omtalade sinnesstämningen; som finnes hos en person med en sådan sinnesstämning.
a) om handling; särsk. om strid, kamp o. d. o. då vanl. närmande sig l. öfvergående i bet.: hänsynslöst oförvägen l. våldsam l. häftig l. ifrig; förbittrad, i förtviflans mod (företagen). Någen desperat långwarig rehssa och apsens ij fremmande Länder. L. v. d. Linde i HSH 27: 283 (1647). När en Menniskia råkar i någon stoor Fahra, och blifwer theröfwer försagd, fattar man ther öfwer en disperat resolution, som wäl lyckas. Grubb 6 (1665). Om .. man måste anten aff Hunger eller mangel på Ammunition, fächta desperat, eller accordera om ett gott Quarteer. Delachapelle Ex.-book 107 (1669). Då Staden Sigeth i Vngern på det häftigaste belägrat och i yttersta Nöden war, giorde den modige Hielten Niklas Cerini ett desperat eller förtwiflat Vthfall, der i han och bleff skuten och dödde. Rel. cur. 184 (1682). Denna desperate fechtningen, under hwilken ohörliga (dvs. förfärliga) salwor hördes, .. begynte nu något att sachtna sig. R. Petre (1708) i Karol. krig. dagb. 1: 167. Ett desperat motstånd. Humbla 18 (1740). Vi voro å nyo invecklade i en desperat strid. P. Möller i Kongo 1: 92 (1887).
b) om egenskap, lynne osv. Hon var vid sitt desperata lynne. Topelius Vint. II. 1: 126 (1881). Den desperata spanska tapperheten var ännu lika desperat i det cubanska kriget förliden sommar som vid Numantias fall år 134 (f. Kr.). Fröding Efterskörd 2: 184 (1898). Han, som i sin desperata misantropi har flytt människorna. Vetterlund Stud. o. dikt. 121 (1901). Nu var det den där desperata tonen som han hade ibland. Öberg Sonen 130 (1905).
c) i uttr. desperata medel o. d. Skulle nytt (polskt konunga-)val företagas under den nuvarande konungens lifstid, då vore det, ”som om ville vi” ”med desperata medel och utvägar skydda vår frihet”. Hjärne K. XII 149 (1902; öfv. af lat. original fr. 1700-talet).
5) (i sht hvard.) utom sig af vrede (i sht på grund af insikten om det hopplösa i ngt), ursinnig, rasande, förgrymmad, arg, ilsken, ond. Du blir desperat och arg, när icke dit tjenstefolk och underhafvande göra efter dit onda tycke. Murbeck Catech. arb. 6: 238 (c. 1750). Jag hört dig skrika desperat / I salen här om statens ära. Braun Calle 15 (1843). Antingen han nu blef desperat för det att han föll, eller hur det var, alltnog, han skar tänderna. Hagberg Shaksp. 1: 117 (1847). Om någon annan vågade säga något om regementet eller kamraterna, blef han desperat. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 106 (1865). Tig då! Man kan bli desperat / att höra så enfaldigt prat. Andersson Penninggrytan 41 (1901). Då var det Anders, som blef desperat, / gaf sig att lefva och gorma och skrika, / att han var så god som någon soldat. Melin Dikt. 2: 155 (1904). Han var i ett desperat humör. Öberg Sonen 31 (1905). Det berättades, att hon, desperat på allt hvad lutherska präster hette — i förtreten kastat sig i den katolska kyrkans sköte. Nordmann Borgå 107 (1906). — särsk. (föga br.) med prep. åt. Fadren var riktigt desperat åt detta frieri. Bremer Hem. 1: 326 (1839).
6) (föga br.) vansinnig, galen, (rosen)rasande, befängd, på tok. Himmel och helvete! nu är det alldeles desperat! De vilja bryta sig in till mig med våld. C. F. Dahlgren 2: 308 (1819). En desperat liknelse. Palmær Eldbr. 131 (1848).

 

Spalt D 1029 band 6, 1911

Webbansvarig