Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DESIDERATIV desid1erati4v l. desi1-, l. desid3era~ti2v, äfv. 0400~1, äfv. de1siderati4v l. des1i-, i bet. 1 n., i bet. 2 r.; best. ss. n. -et, ss. r. -en; pl. -er, ss. n. äfv. =; i bet. 1 äfv. DESIDERATIVUM010040 l. 0300~20, äfv. 0400~10 l. 100040, n.; best. -vet, i best. anv. äfv. utan slutartikel; pl. -ver l. -va.
Etymologi
[substantivering af DESIDERATIV, adj.; jfr t. desiderativum, desiderativ, eng. desiderative, fr. désidératif]
språkv.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] desiderativt verb. Kræmer Språkfr. 59 (1858).
2) (ny anv.) desiderativ mening, önskemening. Desiderativ eller önske-mening .., som blott uttrycker en önskan .. dvs. som ej gör anspråk på att kunna föranleda någon åtgärd, ländande till förverkligandet af det åtrådda. Noreen Vårt spr. 5: 113 (1904). I motsatt fall ha vi för oss en verklig desiderativ. Därs.

 

Spalt D 1006 band 6, 1910

Webbansvarig