Publicerad 1908   Lämna synpunkter
DEKLAMATOR dek1lama3tor2 l. de1-, sällan -ωr2, stundom —40, m.; best. -n; pl. -er -matω4rer, äfv. 01—.
Etymologi
[jfr t. deklamator, ä. eng. declamator, af lat. declamator, vbalsbst. till declamare (se DEKLAMERA); jfr DEKLAMATÖR]
person som deklamerar l. brukar deklamera l. ägnat sig åt konsten att deklamera; jfr DEKLAMATÖR. — särsk.
1) [jfr motsv. anv. i t., ä. eng. o. lat.] motsv. DEKLAMERA 2, närmande sig bet.: frasmakare, pratmakare. Rademine Knigge 1: 93 (1804, 1808).
2) [jfr motsv. anv. i t.] = DEKLAMATÖR 2. Holmberg (1795; under déclamateur). Det oratorium, hvaruti jag såsom deklamator skulle uppträda. Blanche Bild. 1: 50 (1863). Betoningen af ändelser (i ord af typen vindarna, inpassade i tvåstafvig taktart, behöfver) ingalunda .. af deklamatorn starkt framhäfvas. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 235. En god deklamator. 2 NF 6: 38 (1906).

 

Spalt D 517 band 6, 1908

Webbansvarig