Publicerad 1907   Lämna synpunkter
DANKER daŋ4ker, m.; best. -n; l. DANK daŋ4k, sbst.3, m.; best. -en; pl. dankar.
Etymologi
[jfr sv. dial. danker (Rietz; under danka 1); afl. af DANKA, v.1; med afs. på bildningssättet jfr DABB, sbst.1, till DABBA, SLARFVER till SLARFVA m. fl. Den bevarade nom.-änd. i formen danker har förklenande bet. (jfr LUFVER, SJASKER, SPJUFVER m. fl.). — jfr DANK, sbst.1 o. sbst.2]
1) (numera bl. ngn gg hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) person som drifver sysslolös omkring, som (går o.) slår dank; dagdrifvare, lätting; förr äfv.: lösdrifvare, landstrykare. Hwadh må then danna (dvs. den där) för en danker wara? Brasck Förl. son. K 4 a (1645). (Mannen utan dygd) hålles för en danker, / Ehwarest han wancker. Bjugg Husspegel A 2 b (1689). Gud han tå beskyller then orklöse dancker, / Att Fisken så lijtet om Winter-Tijd wancker. Törnewall Dygd. E 2 a (1694). Dank, danker .. ein fauler Schlingel. Lind (1749). Möller (1790). Dalin (1850).
2) [jfr sv. dial. danker, person som gärna gör sin kur för fruntimren, kurtisör (Smål.; Rietz), äfvensom sv. dial. danka mä ngn, lefva otuktigt med ngn (Smål.; Rietz), en bet. som utvecklats ur en äldre: gå o. drifva (med ngn); jfr den antagna bet.-utvecklingen hos DALKA] (†) fruntimmersfjäsk, kurtisör. Serenius (1734, 1757; under dangle). Dens. (1741).

 

Spalt D 306 band 6, 1907

Webbansvarig