Publicerad 1906   Lämna synpunkter
DAGGA dag3a2 (da`gga Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Lex. Linc. (1640; under roratio)).
Etymologi
[afl. af DAGG, sbst.1; jfr DUGGA (med annan bet.) samt d. dugge, isl. døggva, nt. dauwen, ffris. dawia, eng. dew, meng. dewen, eng. dial. äfv. dag, lånadt fr. nordiskt spr., t. tauen, fht. towôn, towên]
I. motsv. DAGG, sbst.1 1.
1) intr.
a) (numera mindre br.) opers.: det faller dagg, dagg faller. Rorat thet daggar. Var. rer. 5 (1538). Thet daggar. Lex. Linc. (1640; under irroro). Weste (1807; anmärkt ss. sämre än: daggen faller). Det daggar starkt. Dalin (1850). Wenström (1891).
b) (föga br.) med annat subj. än det opers. det: (ut)fälla dagg, falla ss. dagg. — särsk. oeg. o. bildl. Himlen låte Nådens Dagg, / .. Uppå .. (brudparet) dagga! Lyckönskan t. Carl Reftelius (1736). Cavallin Lat. lex. 2: 601 (1873; under roro).
2) (föga br.) tr.: bestänka med dagg, daggstänka; fukta l. genomdränka med dagg. Natten far föruth med den hwijta rijmuta Hästen (dvs. Rimfaxe), hwilken daggar Jorden med fraggan som kommer af Betzletz tuggande. Rudbeck Atl. 1: 198 (1679; isl. han daugvir Jorþina med meldropum sinum); jfr Dalin Hist. 1: 158 (1747). Schenberg 646 (1739). Den svala aftonen daggade / mangons blomröda trän! Agrell Solitudo 38 (1905). — särsk. (†) i p. pf. ss. adj.: daggig, daggbestänkt. Roratus .. Daggat, wååt aff dagg. Lex. Linc. (1640).
II. (föga br.) motsv. DAGG, sbst.1 2, intr., om fönsterruta o. d.: betäckas med imma, imma sig. Fönsterrutorna dagga.

 

Spalt D 125 band 6, 1906

Webbansvarig