Publicerad 1904   Lämna synpunkter
CINERARIA sin1era4ria l. si1n-, äfv. 10302, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Tamm Fönsterträdg. 82 (1883)) l. -er (Sv. trädg.-fören. årsskr. 1843, s. 74, Müller Trädg. 3: 46, 47 (1853), Fries Ordb. 87 (c. 1870)).
Etymologi
[jfr eng. cineraria, fr. cinéraire, af nylat. cineraria, f., af lat. cinerarius, adj. till cinis, -ĕris, aska (jfr CENDRÉ, CENDRILLON). Ordet Cineraria förekommer hos åtskilliga äldre botanister (t. ex. hos italienaren Prosper Alpinus De plantis Aegypti cap. 26 (1592)) ss. benämning på växten Cineraria maritima Lin. o. har af Linné Spec. plant. (1763) upptagits ss. botaniskt släktnamn. Anledningen till benämningen är, att ifrågavarande växter (l. åtminstone de som först hänfördes till släktet) hafva bladens undersida betäckt af en askgrå ludd]
(individ l. art af) det till naturliga familjen Compositæ hörande växtsläktet Cineraria Lin.; i sht om åtskilliga utländska, hos oss ss. krukväxter mycket odlade arter, särsk. den på Teneriffa inhemska C. cruenta L’Hérit.; jfr ASK-ÖRT. Sv. trädg.-fören. tidskr. 1843, s. 74. De buskartade och de örtartade Cinerarierna. Müller Trädg. 3: 50 (1853). Krans af cinerarier. N. journ. f. dam. 1863, s. 176. Cinerariorna äro mycket känsliga för torka. Tamm Fönsterträdg. 82 (1883). T. Fries Syst. bot. 22 (1891).
Ssgr: CINERARIA- l. CINERARIE-BLOMMA10300~20. —
-JORD~2. (cinerarie-) för odling af cinerarior (i krukor) särsk. blandad l. afsedd jord. Müller Trädg. 3: 48, 54 (1853).

 

Spalt C 166 band 5, 1904

Webbansvarig