Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÄMBA, f.
Etymologi
[jfr sv. dial. bämmbå (Gottland), f., tjockt o. bukigt fruntimmer, bämmel (Finl.), stort bylte af kläder, halm l. dyl.; till en ieur. rot b(h)emb(h), vara tjock o. rund; jfr de afljudande BUMMEL, BUMLING]
(†) stor buk; i öfverförd anv. om person med stor buk, ”bukoxe”, ”isterbuk”. Serenius (1741). — jfr GORR-BÄMBA.
Afledn.: BÄMBIG l. BÄMBOT. (-big 1757. -bot 1734—1741) (†) tjock o. lunsig. Serenius G 4 b (1734, 1757).

 

Spalt B 4765 band 5, 1924

Webbansvarig