Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÄFVER, sbst.2, r.; best. -en.
Etymologi
[vbalsbst. till sv. dial. bevra, bivra (Skåne), bävrä (Gottl.), darra, skälfva (motsv. d. bævre, t. bebern), utvidgning af stammen i BÄFVA; jfr d. bævr, (fross)skakning, d. dial. (Bornholm) bäverin, m. best., kolik, äfvensom dial. bäven (Skåne), bukref, bävelrev (Bohusl.), bukref]
(†) eg.: skakning(ar), ristning(ar), konvulsioner; kolik; jfr BÄFVA 4 a. Ref hos barn, som här kallas Bäfver, då barnet är hårdt omkring naflen, och skriker så, at det blir blått i synen. Osbeck Laholm 269 (1796). Tog .. bäfveren från Bröstet och baret till ryggen. FoF 5: 192 (i en besvärjelse fr. c. 1850).
Ssg [möjl. bildad direkt till sv. dial. bevra, darra (se den etymol. afd. ofvan)]: BÄFVER-SLAG. [med afs. på senare ssgsleden jfr BUK-SLAG, kolik] (†) = BÄFVER, sbst.2 Peder Simonsons hustru bruker signelse emott styngh, flenen och bäffuerslagh. ÄARäfst. 49 (1596). Att läsa bort bäfverslaget. FoF 5: 191 (c. 1850; öfverskrift till en besvärjelse).

 

Spalt B 4745 band 5, 1924

Webbansvarig