Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BURDUS burdɯ4s, adv. o. adj. -are; till adj. hvard. äfv. adv. -T.
Ordformer
(bar- 1778. bor- c. 1690— c. 1732. buduus 1678. bur- 1708 osv. burdust, adv., 1884 osv.)
Etymologi
[liksom d. bardus af mnt. pardues, perduuz; jfr holl. pardoes, perdoes, t. bardaus, pardauz]
(hvard.)
I. adv.: utan dröjsmål l. betänkande l. omständigheter l. försyn l. krus; helt plötsligt, tvärt, på ögonblicket; rakt (fram), direkt; handlöst; bryskt. Gå burdus på ngn, på en sak. Gå burdus tillväga. Falla burdus i backen. Satan .. baadh honom (dvs. Jesus) springa uthföre (templets tinnar) buduus. VDAkt. 1678, nr 284. (Han) kastade .. (karlen) burdus utför trapporna. Topelius Fält. 5: 175 (1867).
II. adj.
1) (mindre br.) plötslig (o. oväntad), brådstörtad. Gellerstedt Gläntor 4 (1909).
2) som är rakt på sak l. (mer l. mindre klumpigt l. hänsynslöst) rättfram, brysk, framfusig, gåpåaraktig, plump. Med sitt friska, något burdusa sätt vann A. kamraternas sympatier. Ni är burdus; gå finare till väga. Hagberg Shaksp. 7: 153 (1849). Hans metod är en smula burdus. Cavallin Kipling Gadsby 110 (1897).
Afledn.: BURDUSHET, r. l. f. (mindre br.) Ljunggren Bellm. 153 (1867).

 

Spalt B 4596 band 5, 1924

Webbansvarig