Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRÅTA brå3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(bråt- (anträffadt bl. i bet. 1) c. 1645 osv. brut- (anträffadt bl. i bet. 2 o. 3) 1683—1749. brott- (anträffadt bl. i bet. 1) 1712)
Etymologi
[sv. dial. bråta (Smål., Västergötl., Finl.), bruta (Estl., Finl.), bryta, bråka (lin), motsv. d. brode, brude, nor. dial. brota; liksom BRÅTE, sbst.2, afljudsbildning till BRYTA; jfr BRÅTA, v.2]
1) (bygdemålsfärgadt) med afs. på lin o. d.: bråka. Bråta och kliffta Hampa och Lijn. IErici Colerus 1: 319 (c. 1645). Arenander Lin. 44 (1910).
2) (†) i förb. med adv. omkull: bryta ned. Lind 1: 1671 (1749).
3) [med afs. på bet. jfr BRÅKA, v. 5] (†) larma, domdera? Dricka, dundra, ruta och bruta. Anander ConcMeth. 197 (1683).
Ssgr (i bygdemålsfärgadt spr.; till 1): A: BRÅT-STUGA. byggnad afsedd ss. arbetslokal vid bråkning af lin. Kooperativ linberedning med gemensamma bråtstugor. BetSlöjdkom. 1908, s. 52.
B: BRÅTE-HJÄLP. hjälp (som en gård erhåller af andra gårdar) vid bråkning af lin; gemensamt arbete af flera gårdar vid bråkning af lin. Sundblad GBruk 125 (1881). Folket samlas (på hösten) till bråtejälp. Landsm. XI. 9: 7 (1896).

 

Spalt B 4442 band 5, 1924

Webbansvarig