Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRYNJA bryn3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(brönja (brönia) NHolgeri Troijenb. E 8 a (1632), Aspelin Skald. 1: 59 (1819). Anm. I folkviseafskrifter fr. 1600-talet förekomma vissa andra former, tydligen beroende på att ordet varit obegripligt för afskrifvaren: bryneher PolitVis. 38 (c. 1650), brönier Därs. 40, bryner Därs. (alla formerna sannol. uppfattade ss. sg.))
Etymologi
[fsv. brynia (brönia), motsv. d. brynie (brynje), isl. brynja, t. brünne, fht. brunja, meng. (lånadt från nord. spr.) brinie, brynie, bryn m. fl. former, got. brunjō, ffr. broigne, alla i bet. 2; möjl. lånadt från kelt. (jfr fornir. bruinne, bröst). Ordet är i sv. i nyare tid upptaget ur fornspr., först väl (se 1) från folkvisor, senare hufvudsakl. från isl.]
1) [anv. beroende på missförstånd] (†) svärd. Står vp, ingen sticker i slijdh / Sin brynia vppå thenne tijdh. Messenius Svanhv. 48 (1613). The tvistande giorde sig ofta Rätt med brynjan. Nehrman PrCiv. 220 (1751). Nordenflycht Fruent. 35 (1761).
2) (i sht i historisk stil l. i poesi) nästan bl. i fråga om forntida l. medeltida förh.: af metall- (järn-)ringar, stundom äfv. af plåtar, läder osv. bestående skyddsbetäckning för kroppens öfre del, harnesk, pansar, pansarskjorta; äfv. (numera bl. ss. senare led i ssg) om likartad skyddsbetäckning för ben. Verelius Herv. 69 (1672). (Håkan Jarls) brynja blef så sönderslarfvad (i striden), at han kastade den aldeles utaf sig. Lagerbring 1Hist. 1: 297 (1769). Brynjorne (dvs. benharnesken) .. (voro) af koppar eller någon ädlare metall. Norrmann Eschenburg 2: 115 (1818; i fråga om forngr. förh.). Brynjan hade ärmar, som gingo ned till handleden. Hildebrand Medelt. 2: 322 (1895). — jfr BEN-, KORT-, LINNE-, LÄDER-, PLATT-, RING-, VAD-BRYNJA m. fl. — mer l. mindre bildl. Vår Herre är min brynja och Jesus är mit försvar. Fernow Värmel. 250 (1773; ur en ur folkets mun upptecknad bön). Tag dygdens helga brynja på. Stagnelius (SVS) 2: 195 (c. 1815) [efter Ef. 6: 14]. Denna mur är .. stadens brynja. Carlstedt Her. 1: 172 (1832). — jfr IS-BRYNJA.
Ssgr (till 2): A (†; bl. i ett par från isl. lånade l. därefter bildade ssgr): BRYN-HATT. [isl. brynhattr] hufvudbetäckning af sammanfogade metall- (järn-)ringar. En Hjelm, som i Sagorne kallas Jernhatt, Stålhatt, Brynhatt, Stålhufva. LMil. 2: Föret. 14 b (1764). —
-HOSA, se C. —
-SÄRK. [jfr d. brynsærk, brynjesærk] pansarskjorta. Holmberg Nordb. 556 (1854).
B (tillf., af metriska skäl): BRYNJ-KLYFVARE, m. [efter likartade isl. poet. ’kenningar’] (enst., poet.) om krigare. Klinckowström Svipdag Egilssons saga 88 (1894). —
-KLÄDD, -LÖS, se C. —
-ULF. [efter liknande ’kenningar’ i isl.; jfr personnamnet BRYNJULF, BRYNOLF] (enst., poet.) om svärd. Klinckowström Sägn. 64 (1893).
C: BRYNJE-HOSA. [jfr fsv. brynio hosor, isl. brynhosa] (bryn- LMil. 2: Föret. 17 a (1764)) (i historisk stil) skyddande (vanl. af metallringar bestående) betäckning för benet. Hildebrand Medelt. 2: 322 (1895). —
-KLÄDD, p. adj. (brynj- Carl XV Dikt. 49 (1852, 1863)) Ling As. 271 (1833). —
-LÖS. (brynj- Topelius Ljungbl. 25 (1845, 1860). brynjo- (-io-) Verelius Herv. 68 (1672), Säve Yngl. 7 (1854)) som saknar brynja. —
-STÅL, se BRYNA, v.1, ssgr. —
-TING. (brynjo- Klinckowström Sägn. 63 (1893: Brynjo-tings-drotten)) [efter isl. brynþing] (poet.) om strid. Brate Edda 163 (1913). —
-ÄRM. (brynjo-) LMil. 2: Föret. 17 a (1764).
D (numera bl. arkaiserande): BRYNJO-ARM. (knappast br.) = -ÄRM. Verelius 45 (1681). Björner Grym. 5 (1737). —
-HATARE, r. l. m. (poet.) om svärd. Få mig ur högen / Bryniohataren. Verelius Herv. 93 (1672; isl. þan er hatar brinju). Tegnér (WB) 5: 159 (1822). —
-LÖS, -TING, -ÄRM, se C.

 

Spalt B 4389 band 5, 1924

Webbansvarig