brud | SAOB

Publicerad 1922

BRUD brɯ4d, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Rusttienstzordn., LMil. 2: 85 (1687)).

Ordformer

(bru Landsm. 1909, s. 80 (: hör-bruar, pl.), SD(L) 1911, nr 155, s. 9 (: linbruar, pl.))

Etymologi

[sv. dial. bru, brud, brua, brygda, brögd m. fl. former; jfr d. brude, nor. dial. brugda, isl. brúða; till isl. bregða, sno, fläta. Jfr BRAGD, sbst.1 Formen brud beror på folketymologisk omtydning efter BRUD, sbst.1; jfr liknande anv. af DOCKA, sbst.1]

(numera bl. bygdemålsfärgadt) (lin)tott. Höör eller Lijn, fulla Händer eller Bruder. Rusttienstzordn. 1686, s. D 1 b. — jfr HÖR-, LIN-BRUD.

Spalt B 4318 band 5, 1922

Webbansvarig